Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man, Herrett har tydligen bekänt sig till
densamma; dess storartade nttvecktiug,
dess exempellösa framgångar ärv betvis
derpå.
Ur denna redliga betvekelsegruud samt
ur en önskan, att, i likhet med fräls-
nings-hären tvinna själar för Gads rike,
har fösöket framgått att öftverslytta
frälsningshärens metoder till tvår jord-
mån, sottt kanske minst af alla ärlämp-
lig derför. Hiir synes dock sottt ont ett
djupare pröfuittg hade toarit af nödett.
Är tvål allt hos frälsnings-hären as
Gud? Är toiil hela den bullrande, bra-
skattde, tuttga yttre apparat,ihtvilket deu
ikläder sig, äfnten af Gud, eller är det
icke snarare ett betvis på att äftoettdeuna
institution är behäftad med skröplighet,
att äftven den måste ,,sätta sig köttet till
arm?« Hurn mycket af frälsnings-härens
framgåttgar är tväl att tillskriftoa, det, att
,,Herren bekänt fig till densamma«, och
huru mycket det braskaude, uppseende-
toäckande sätt, på htvilket den uppträdet-?
Hurn mycket af dessa framgångar är
nterklighet och huru mycket är sken?
Stoaret på dessa frågor torde toäl icke
kutttta giftvas ännu, ty frälsningshären
är ätttttt i sitt första stadium och har
icke ätt gått genom elden. Det torde tväl
heller aldrig ktttttta med säkerhet afgif-
toas förrän på den dag, då alla tittg
tvarda uppenbara, men det skadar dock
icke att uppställa för sig dessa frågor.
Men ottt det ätt är få, att Herrett be-
känt sig till frälsningshäreu, htvitket tvi
ej tvåga förneka, så är det tväl då till
denna ,,köttets artu«, i hwilkett den
kitädt fig. eller är det till. den tro och
sjelfförsakelfe. font listvar densamma och
oaktadt det stötande och köttsligai
formerna? Mett ottt det är få, htvarföre
då begynna just med dessa former?
Htoarföre icke hellre pröftva allting och
af frälsningshären behålla endast det
godt är?
,,För att få folk till oss«, stoarar
matt. «Skulle wi icke uppträda få fotn
tvi göra, skulle ingen besöka toåra möten
och tvi skulle icke få tillfälle att oanvända
själar till Gud«. Ja tvål, dessa iscen-
sättuiugar,3 denna uppsluppna musik,
dessct föreställningar under gudstjen-
sterua, sottt påminna om teatern.
äro toisserligett egttade att draga folk
till fig. men har man tväl besinnat att
den publik, som kottttner till dem, kont-
nter i samma ande fottt dett, i htvilken
den går till teatern; och derttted är icke
mycket tvunuet. Ottt än en eller annan
blir träffad, så äro de dock få i jem-
förelfr med de många, sout genom dessa
otoisa anordningar förledas till hån och
begattbetse med det heliga. Då det går
så långt att tvår stads ungdom talar ottt
att gå på ,,frälfis« alldeles på samma
sätt som att gå på «opris«, ja, då utt-
ga män förlusta sig med att räcka upp
händerna oclj attgiftva sig som ,,bekym-
rade«, för att sedan i glada lag skämta
deröftoer, så toisar detta att ett stort fel
har bliftvit begånget. Ligger detta fel
uteslutande hos dem, fottt gyckla och
begabbas Wi tvilja icke taga dessa ung-
domar i förstvar; de äro tvärda ett
strängt ogillande; men htvilar det icke
äftven något anstoar öftver dem, fotn
iklädt det heliga sådana former, sottt äro
egttade att tväcka åtlöje. Att ont få er-
fordras, lida smälek för Kristi skull, är
htvarje kristetts skyldighet, men matt be-
höftver icke sjels söka att ttpptväcka denna
smälek, och framför allt, man måste akta
sig att draga smälek öftoer fin mästares
fat. Wi hålla före att Guds ord änttu
icke har förlorat fin kraft, att äftven i
enkelhet och alltoar förkunnadt, likt ett
ttveeggadt ftvärd tränga igenom menni-
skors sammeten-
De antoisniugar tvi haftva iGuds
ord rörande det yttre sättet att tjena
Gud, eller forttten för tvår gudstjenst,
äro få, det är sant, men ingenting be-
rättigar oss dock att icke iakttaga dem
ntatt skapa sådana former, fotn alldeles
strida deremot. Wår frälsare sjels säger
att Gttds rike icke konttner ,,med utmär-
tes åthäftvor;«« hatt säger att tni icke skola
»ftöta i basnn« för oss; att tvi icke skola
,,stå och bedja i synagogorna och på tor-
gen«, på det att mettttiskor skola se oss;
att tvi icke skola bära tvära klädes-fållar
breda och tvåra tänkefkrifter synliga; att
tvi icke skola sträftva efter att ,,sitta främst
i synagogorna«; o. f· tv, Mait har in-
tväudt att dessa antvisniugar icke längre
haftva tillämplighet, enär det ttu behof-
tves tnod att bekänna Kristus, ntedatt det
deretttot på den tid de afgåftvos, ansågs
för en god sak att tillbedja Gud. Men
har icke allt, sottt Kristus sagt ofs, ett
etvighetsgiltig betydelses Wisste icke han,
bättre än någon, htvad fottt föregåri
menniskohjertat, och är icke menniskohjer-
tat detsamma nu sotn då, utsatt för fam-
ma frestelser, för samma faror? Ligger
det icke någott fara för tvår ödmjukhet
i att —- omgiftven af en skara likatän-
kande tvänuer såsottt ett stöd och ont-
hägnad af toårt lands lagar, htvilket allt
betager denna handling all fordran på
tttod —- stå«oeh från estraden i allians-
huset omtala fin egen ottttvättdelsehistoria?
Wi tvilja icke bestämdt uttala oss emot
möten med tvittnesbörd; det kan tvara
ett sätt bland många att bekänna Kri-
stus, men det står dock långt efter det
tvittttande, på htvilket htvarje kristen utå-
ste tvära beredd: att htvarhelft ens kal-
lelse så fordrar, äftven ottt ntatt står
ensam tttidt ibland Guds fiender, och
med fara att förlora anseende och ställ-
ning, littväl med sitt lif och sina ord
tvittna att ntatt är Jesu lärjunge. Ett
sätt att inför församlingen toitttta har
äftvett bliftvit oss anbefaldt, och det är
att genom atmatttmandet af hans leka-
men och blod »förkunna Herrans död
till dess hau kommer«.
För den, sottt tager lärdomar as hi-
storien, ligger det icke något otvätttadt i
att äftven fortttertta för gudstjensterna
iklädt sig denna eggande, de yttre fitt-
uetta tilltalande karakter. Ett dylikt be-
hof af eggelse ligger i tvår tids anda-
Men det står äftven saft att historiett
upprepar fig. Jdeer, sotn tttatt trott
tillhöra ett långt aflägsett tid, gå igen,
likasom röda trådar och uppdyka åter
på ytan, när man minst tväntar det.
Wi tro oss icke göra frälsnings-hären nå-
gou orätt, när tvi säga, att det är samma
ande, sottt gaf upphof åt de gamla
munk- och nunneordnarne, sotn nu går
igen i denna; det är samma asketism,
samma storslagna sjelfförsakelse, samma
heliga nit för Gttds sak, samma åstun-
datt att uteslutande få egna sig åt hans
tjenst, endast iklädda tttera praktiska och
utåttoättda, för tvår tid ntera lämpade
former. Men det toar endast hos de
äldsta anakoretertta sont asketismen för-
blef ren och oblandad; samtidigt sotn
det blef allmännare att draga sig till-
baka från tverldett, uppstod äftven ett
behof att giftoa fitta gudaktighetsöfnin-
gar ett de yttre sinnena så smekande
fortn fotn möjligt. Det war font tville
man på detta tvis söka sig ett ersätt-
ning för den ttterldsförfakelfe, till hwil-
kett man förbundit fig. Och sålunda ut-
tvecklades småningom den katolska kulten.
Wi förbise icke den påtverkatt denna rönte
af rentiniscensertta från de praktfulla
hedniska gudstjettfterna, men det tvar dock
inom klostren som den
katolska ritualen utbildades-
Ett böjelse för ett återgåttg tillbaka
mot katolieisttten kan ästoett skönjas ien
annan omständighet, som är förenad med
frälsttingshären, nemligett i dess ytter-
ligt fasta organisation. Dett strängaste
subordittatiott är här rådåude, alla trå-
dar fatnmaulöpa i ledarnes händer, och
den enskilda som inträder i aktitv tjenst-
göring toid denna institution, måste,
för den tid han qtvarftår toid den-
samma, afkläda sig alla fina perfott-
liga åsigter och önskningar, ja hela sin
ittditoidulitet. J detta affeende återfin-
nes dess tuotstycke i jesuiterrordens upp-
kotttft och uttvcckling. Må man icke taga
anstöt as detta ord. Jefttiterordett grun-
dades af ursprungligen åtminstone i
fitta egna ögott, retta och goda
tttotitv. Redan dess namn «ät Jesus-«
hätttyder på det höga mål, som blef deu-
fatttnta föt·elcgdt. De första jesuiterna
toow blattd de ädlaste personer som nå-
gottfitt leftvat; deras helgade lif, deras
sjelfuppoffring, deras mod på missions-
fältet, der de brutit banor, font det tva-
rit dem omöjliga att bryta, ont de icke
tvarit liftoade af Kristi kärlek, och der ett
stort antal af dem lidit tuartyrdödeu, stå så-
som tvärdiga exempel för alla tiders
kristna. Mett liktväl förelåg redatt från
början hos jesuitismen en sara, sottt dock
icke blef sköujbar förrätt efter decenier.
Denna fara bestod icke få mycket i den
maxim matt tillfkriftvit densamma -—- ty
ottt målet alltid hållits högt, så hade
medlen aldrig ktnutat så urarta som de
gjort — utatt fastmer i den stora makt
fottt toar samlad i några få personers
händer. Dett enskilda jesuiten tvar ett-
daft ett tverktyg för sitt orden; sjels
hade hatt ingett wilja, intet anstvar,han
tvar ingenting annat än ett sak, skyldig
att antvättda alla fitta förmögenheter och
hela sitt fitttlighet på fullgörandet af de
befallningar, sottt bliftvit honom gifna,
men utan rättighet att bedötttttta halten
af desamma. Hiiri låg orsaken till je-
suiternas styrka, men äftoett orsaken till
att den bliftvit htvad den bliftvit — en
härd för tömfkhet och brott.
Wi haftoa fratnhållit denna analogi
såsotn en matning Ännu leftver fräls-
ningshärens stiftare, sottt är en ädel och
frottt matt, men htoent katt tväl borga
för att icke hans efterträdare skall falla
för de frestelser, font äro oskiljaktiga frått
utöftoattdet af makt. Hwent katt borga
för att icke han sjels kommer att falla
för dem? Frälsniugshären befaller re-
datt östver hundra tusenden, och de skat-
ter, sotn inflyta till densamma, äro icke
att förakta. Den utgör således ett stark
organisation, sottt eger alla betingelser
för att, om dess ledare så önska, ett dag
uppträda som ett politisk makt. Men
i ett sådan organisation ligger äftoett från
början ett frii till detnoralifatiott, som
sällan skall förfela att utweckla fig.
Ett sådatt organisation är i alla händel-
ser fullkomligt främmande för protestant-
ismens idtås och måste med all synnerhet
tvara det för ett fri andlig rörelse, så-
datt fotn tvår unga frikyrka. Vi höra
icke till dem, fottt tro att den ena rikt-
nittgett har något företräde i Gads ögon
framför den andra;’«·) tvi tro ttoärtotn
att ur alla riktningar —- ttr frälsnings-
egendomliga
PF) Wi haftva frätt flere häll, sämäl utant-
ligen, font i oss tillfända bref, bliftvit tilltvi-
tade att haft-va uttryckt sorg öfwer att se per-
soner, font förttt i den frikyrkliga riktningen
funnit sitt uppbyggelse, tnt sitta på kyrkans
bänkar och i metodistkapellet. Wårt stvar på
denna beskyllning är att bedja dem, som till-
tvitat oss den, hafwa tvänligheten att läsa
rätt htvad tvi skrifwit; de skola då sjelswa
finna att ett annan mening utgår denit-
- hären,v font tvi
,· jesuitismen-, ur katolicismen och: ur pro-
" sigte-
"-ntå komma-
oppositiottela hållning gentemot statskyr-
nn kritiserat, och- nr
testantistnen — stora skaror ett dagskola
’ uttagas, för att framställas inför Lant-
mets tron. Men hwarje riktning, sotn
icke förtwiflar om sig ffelf, måste haftva
en uppgift och tvara ntedtveten om denna
uppgift. Är det nationalkyrkans uppgift
att göra religionen allmän och sprida
denna, så är det frikyrkans uppgift att
personliggöra religionen, kontnta de ett-
fkilde att befinna sig och ställa inditvi-
dertta såsom inditvider inför Gnds att-
Oeh är detta ett gång dess upp-
gift, få tillhör det den ästvett att motsätta
sig allt tryck och försök att qwäfstva in-
ditvidualitetett, från htvilket håll detta ätt
Deraf allena dess tidtals
kan; men har denna hållning alls haft
något berättigande, fä måste den äftven
iakttagas, då samma fara hotar från att-
· ttat håll. Frikyrkans toerkfamhet är icke
stridande emot folkkyrkatts, bådas upp-
gifter äro berättigade och komplettera
htvarandra, men det gäller att tvara tro-
gen och antoända det ljus man undfått.
Och tvår uppriktiga önskan är att tvår
unga frikyrka skall förbliftoa trogen i sitt
kallelse och hålla sig toid ett allwarligt
och enkelt förkunnande af Guds heliga
ord; på detta tvis skall hon äftvett feg-
raude genomgå den kris, font nu förbryl-
lar henne, och kttttna i Herrettg kraft ut-
tveckla sig till tvälfiguelse för tvårt land.
Ewangelifka Altinaer
har ilikhet uted föregående år tillfändt jor-
dens kristna nationer en inbjudning att
under första weckan af det snart institu-
dattde nya året, eller från den 6:te till
den 13:ude januari 1889 förena sig i
gentensattta bötter kring den allsmäktiges
tron.
anjudningen är af följande lydelse:
Älskade bröder i Kristus!
Wi inbjuda eder åter att med oss be-
gynna det nya året med tillbedjan bött
och lof. ,,O kommen, låtottt oss tillbedja
och falla ned; låtotn oss förödmjuka Vss
inför Herrett tvår Skaparel
Allt djupare och mera känbart blir be-
hoftvet af ett uttryck för de kristnes enhet
i Jesus Kristus, och den sed, som redan
i flere år warit iakttagen, att öfwerallt
på hela jorden med satttttta böner närma
sig samma Gud, har toisat sig krönt as
riklig nåd och tvälsigttelse af Gud. Ett
betvis på denna toälsigttelfe är den åter-
uppliswade missionsanden i förening med
den omständigheten att flere hittills slutna
hedttaländer ha öppnat sina portar för
Kristi evangelium.
Tideus tecken tttatta oss att tvänta
tvår Herre. Sannittgen och lögnen, det
goda och det ottda uttoeckla allt större
tverksamhet. De socialistiska rörelserna,
så tvådliga för det borgerliga samhällets
tvälfärd, och det romersk-katolska infly-
tandet, så wådligt för den kristna frihe-
teu, få fotfäste iflere länder. Fleretän-
kande iakttagare äro derföre ense ottt att
en toigtig kris står för handen; och hivar
i tvär stad måste tvi inse, att, ntedan tvi
å etta sidan äro förpligtade till större
trohet och iftver i tvår tjenst, haftva tvi
äftvett å andra sidan mera behof af att
tvaka och bedja.
»Herren är ttära alla dem,fom åkalla
Honont, alla som i sanning åkalla Ho-
nom. Han tvill uppfylla deras böner,
font frukta Honom«.
,,Detta är den tillförsigt tvi haftoa i
Honont, att om wi bedja något enligt
Hans wilja, få skall Han höra ofs’«.
Med broderlig tillgiftvenhet och akt-
nittg förblifwa tvi i den Evangeliska
Alliansens namn
Edra i Herren Jesus ete. ete. ete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
