Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vit och gula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stannade kvar i Renen. Sedan följdes de båda
kuttrarna åt, tills solen steg upp över horisonten i öster.
Dess glödande strålar skingrade de klibbande dimmorna
och där midtför våra ögon låg nu, som en tavla,
räkflottiljen spridd i en stor halvmåne med drygt tre
sjömil mellan spetsarna och varje jonk förtöjd vid
en räkhåvs boj. Men allt var stilla, inte ett tecken
till liv.
Vi förstodo situationen. Medan de väntade på att
tidvattnet skulle lyfta deras tunga nät från vikens
botten, hade alla kineserna kojat. Vi blevo helt
upprymda, och vår stridsplan uppgjordes hastigt.
»Låt dina två karlar ta hand om var sin jonk»,
viskade Le Grant till mig från laxbåten. »Själv skall
du haka dig fast vid en tredje. Vi ska göra likaså,
och det finns intet skäl i världen, varför vi inte skulle
fånga minst sex jonker.»
Vi skildes åt. Jag lät Renen gå över stag, styrde
upp i lä om en jonk, skevrade storseglet och gick med
sakta fart framåt, gled förbi jonkens akter så långsamt
och så nära, att en av fiskevakterna lätt kunde kliva
ombord. Sedan föll jag av, fyllde storseglet och styrde
kurs på en annan jonk.
Ännu hade inte ett ljud hörts, men på den första
jonken som laxbåten tagit fast uppstod nu ett oväsen.
Det var gälla österländska skrik, ett pistolskott och
ännu mera skrik.
»Nu är det förkylt. De varna de andra», sade
George, min andre fiskevakt, där han stod bredvid
mig i sittrummet.
Vi voro nu midt inne i flottiljen, och alarmet spred
sig med otrolig hastighet. Däcken började myllra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
