- Project Runeberg -  Fiskepatrullens berättelser /
116

(1917) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gula näsduken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men mina muskler och ben började värka på ett sätt
som vållade mig dödskval. Vattnet hade för länge-
sedan börjat stiga, och fot för fot drev det mig mot
stranden. Högvattnet kom klockan tre, och klockan
tre släpade j ag mig upp på stranden mera död än le-
vande och för hjälplös för att ha kunnat försvara mig
om Gula näsduken kastat sig över mig.

Men ingen Gul näsduk syntes till. Han hade givit
111ig på båten och återvändt till Point Pedro. Jag var
emellertid i ett beklagligt för att inte säga farligt till-
stånd. Jag kunde inte stå på mina fötter, ännu
mindre gå. Mina våta, smutsiga kläder klibbade vid
mig som iskalla lakan. Jag trodde att jag aldrig skulle
få av mig dem. Mina fingrar voro så dvalna och livlösa,
och jag var så svag att jag tyckte det gick åt en timme
för mig att få av mig mina skor. Jag hade inte styrka
att slita av skinnremmarna, och knutarna trotsade
alla mina ansträngningar. Jag slog upprepade gånger
mina händer mot klipporna för att få något slags liv i
dem. Ibland var jag säker på att jag skulle dö.

Men till sist — efter flera århundraden, tyckte jag

— fick jag av mig mitt sista klädesplagg. Vattnet
var nu nära till hands, och jag kröp med svårighet ner
i det och tvättade smutsen från min nakna kropp.
Men jag kunde ännu ej resa mig och gå, och jag var
rädd för att ligga stilla. Det fanns intet annat att
göra än att krypa långsamt som en snigel och under
ständiga smärtor upp och ner i sanden. Det höll jag
på med så länge som möjligt, men då det ljusnade i
öster, började jag duka under. Himlen blev rosen-
röd, och då solens gyllne skiva tittade upp över hori-
sonten, låg jag hjälplös och orörlig bland musselskalen.

116

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:06:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fiskepatru/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free