Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trastlåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
andra låg altjämt och sjöd inom honom och bröt så
småningom fram — och först då fingo de två stäm
morna sin allra djupaste och mäktigaste klang. Ty
den andre var fortfarande med ; Storgårdstrasten tyckte
nog att han kunnat få ha åtminstone dessa sina bästa
och innersta känsloutbrott i fred, och undrade om den
andre uppleft aldeles samma sorger och fröjder som
han själf, eftersom han altjämt sjöng samma ord och
tongångar. Men han var icke vred aller hatfiill längre,
alt det där var bisaker, bara han fick sjunga ut med
vad han kände och bar inom sig; och underligt varm
och glad gjorde det honom också att så där höra alla
sina tankar och melodier upprepas af en annan, en
som han aldrig sett, en som satt och spelte för sig
själf långt hort i skogen.
Han fick alt starkare lust att se och lära känna
kamraten, han var värkligen nyfiken på honom. Till
slut kunde han inte längre stå emot; just som solen
gick upp öfver Lekombärget, ntstötte han af all sina
lungors kraft ett sista jublande tjurititu—ti—tu ! —
kastade sig ut i rymden och flög bort öfver sjön.
På andra stranden stod också en hög gran. Han
satte sig där i toppen för att vila och ge sin an
komst tillkänna med ett ljudligt rop. Men ingen
svarade, endast några småfåglar kvittrade i buskarna.
Han ropade på nytt, gång på gång, och höjde stäm
man; nej, inget svar. Då flög han in i skogen på
Mässans sluttning och började leta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
