Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalhästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
nytt, samma gamla tall som åter skjuter upp ur
mullen i en plantas skepnad; och det är det eviga
lifvet.
Det där kom för mig en gång, när jag trodde
mig se skogens lik. Det var en vinterdag, det var
tö och droppade från träd och buskar, äljes ej ett
ljud i den gråa skymningen. Då spelte bjällerklang
genom tystnaden; jag klef upp i en drifva på väg
kanten och väntade, och spelet nalkades och snart
såg jag ett långt tåg komma glidande framåt vägen.
Det var en rad kolryssar, och de tycktes mig likna
ett begrafningståg, där de tyst och långsamt skredo
förbi i det tunga grådiset; det var skogens lik som
fördes till grafven, det var stympat och bränt, svart
och dött, och varje släde hade ett stycke däraf, det
tarfvades många kistor till den jättens lik. Vägen
var i stället för med granris strödd med ett svart
stoft, som smutsade den fina vita snön; vid varje
skrinda gick en man med trötta släpande steg, med
läpparna hårt slutna och kläder och ansikte svarta
af sot; och bjällrorna de ringde, ding dinge dång,
entonigt och doft, som klämtande grafklockor.
Jag tyckte att buskarna omkring mig suckade,
och dropparna som runno ned för stammar och greuar
voro som tårar. Jag tog ofrivilligt af mig mössan
och stod med den i hand, tills den sista släden glidit
förbi; då nickade jag ett sista tungt farväl till den
döde jätten, den store, härlige gamle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
