Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ill
så de strömma ju ursprungligen fram ur lekarens
röda fiol! —
Han vandrar ner i dalen nu, mot en gård på
Wessmans strand. Det är tidig morgon än, både
stora byggningen och de röda uthusen sofva. Alt är
stilla — endast en katt kommer smygande öfver gräs
planen och jamar klagande och trånsjukt, när lian
hör fiolens soliga klang. Och när den osynlige går
förbi lagårdsdörren, knäppande en vallarlåt med rop
och skällpingel på strängarna, blir det lif därinne;
en tupp ger till ett gält galande, en bock bräker
groft och en tjur råmar. En mäktig röst — det
låter som ett fulltonigt orgelackord, det börjar med
en mullrande åska djupt nere i basen och slutar högt
uppe i falsätt med ett vilt och lidelsefullt skrik.
Där sitta hålkar i träden och på husknutarna.
Spelmannen ställer sig under en björk och låter
strängarna vissla och locka. Och det kvittrar till
svar långt borta öfver sjön, och där komma de, stararna, ärlorna och svalorna.
Stararna äro alla hanar. De flyga in i hålkarna
för att granska lägenheten och se efter om den är
tät och varm och beboelig; den måste vara bygd af
gamla mörka, tjocka bräder, äljes duger den ej åt
liärskapet. De komma ut igen, sätta sig på liålkpinnen aller en gren att vänta på de efterblifna
älskarinnorna, vissla och spela under tiden — en lång
och längtansfull sjunkande ton, tju-u-u-u-u! — smacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
