Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wessman (Ur skissboken)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
skifvan — och stjärnklart och kallt. Då föll en
blikstrande ljusblå stjärna från det mörka valfvet;
det var som om den hörde samman med dundret i
sjön, ju djupare den sjönk dess hårdare dånade det,
och i samma ögonblick som mullrandet upphörde med
ett plötsligt skott, slocknade stjärnan. —
Ibland sänder fången också en bön om bistånd
till makterna i höjden, molnandarna. De äro inte
olifvade för saken, de ösa ned vatten, ta stormarna
till hjälp och rifva och rispa i isen.
Och det lider mot vår, luften är ljum och mjuk,
snön smälter undan på åkrarna. Isen är bländande
vit och börjar bli porös och sörjig på ytan, inne vid
stränderna är han öfversvämmad och full af små hål,
leksaksgrufhål med svarta gap och skrofliga, vackert
grönskimrande väggar.
Och på land stå människorna och längta, efter
blad och blomster, efter mjukt gräs att sträcka ut
sig 1 och öppet blått vatten att tumla sig rena och
friska i.
Nå, det kommer i sinom tid. Först längst in i
vikarna, kring mynningarna af diken och bäckar; de
komma öfverfulla rullande utför höjderna med buller
och bång och kasta sig handlöst i sjön så isen brister
och drar sig undan.
Då visar sig en dag den första isgäddan. — det
är den gamle i djupet som skickat henne att se efter
hnr långt befrielsevärket hunnit. Hon dyker upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
