Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kräftor - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
När det åter blef tyst, var det siaren som ta
lade. Han talade länge, och han talade med kraft
och lidelse.
Han ansåg dem fortfarande vara förblindade och
lättrogna och sade dem åtskilliga beska och svår
smälta sanningar. Han skröt och framhöll sig själf
såsom den ende seende och förnuftsbegåfvade. De
kallade honom gammal, men han kanske var yngst
af dem allihop, tyckte han, i sin kärlek till dem och
sin glädje åt deras lif och lycka. Han sträckte sin
enda klo mot höjden och bad dem med en fuktig glans
i de kolsvarta ögonen att inte klättra upp på buren,
den var en fälla, och den gamla grå var lika farlig
fast hon syntes död och endast hade hufvudet kvar,
detta gamla fula, kraksande hufvudl
Några yngre kräftor hörde på honom och öfvergingo till hans sida. Alla de öfriga endast skrattade,
kröpo uppför väggarna och tumlade ned i buren en
efter en.
Då gick en grönskimrande ljusning genom djupet,
det var dagen som kom. Då gled båten åter fram
däruppe, och plötsligt hissades buren upp genom vattnet,
och kräftorna stego till väders som i gondolen på en
ballong.
Storkräftan stod och tittade efter dem, omgifven
af Bina få anhängare.
— Siare, siare 1 sade en af dem och sträckte klorna
hopknäpta mot honom. Och de andra upprepade både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
