Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kräftor - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
röda från klo till stjärt. Om de lefde aller ej var
inte gott att säga, de lägo tysta och orörliga, men
de voro som förklarade i sitt lysande röda pansar!
Det gick ett mummel af förvåning och förtjusning
genom kräfthopen, endast storkräftan frågade en smula
likgiltigt:
— Nå, hur gick det sen?
— Det vet jag inte, svarade honan, någon fick
se mig, tog upp mig och kastade mig hitut i vattnet
igen. Men jag ska ditupp tillbaka, och ni ska följa
mig alla. Vi ha väl rättighet att bli lika röda och
granna som de andra, skulle jag tro!
Hon tystnade och började raskt klättra upp på
buren. Flera följde henne; de sneglade smått skamsna
på storkräftan i början, men ju fler de blefvo, dästo
mer ogenerat och tvärsäkert klängde de uppför spjä
lorna.
Och siaren talade åter, med mörk blick och dar
rande känselspröt:
— Dårar, sade han — när skola era ögon bli
öppnade och era tankar fria och mogna, när skolen
1 upphöra att tro på vidskepliga amsagor, på blöta,
ofruktsamma små mamsällers pjunkpoesi! Vem vet
något om dessa ting, om denna sällsamma förvand
ling? Jag har själf en gång som barn varit däruppe,
ofvan vattnet, och jag längtar ej dit igen — där var
mig tungt att andas. Barn, här är ert hem, vänd
om, vänd om och stanna här!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
