Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flyget och forskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna princip, som på så lysande sätt bekräftats i
hy dr ostatiken, skulle det Ka varit rätt naturligt att
utvidga även till att gälla luften, om man inte i allmänhet
råkat läsa Aristoteles fel just på den punkten. Aristoteles
var icke främmande för att betrakta luften som ett fluidum
och att tillskriva den en viss vikt, men på Leonardos tid
och ända långt in på sjuttonhundratalet förnekades luftens
vikt av många. Följaktligen kunde ett undanträngande av
luft icke medföra någon motsvarande viktminskning.
Leonardo var märkvärdigt frigjord från alla dessa
hämmande vanföreställningar. Han betraktade tydligen luften
såsom ett med vattnet jämförbart fluidum, men hade också
observerat de väsentliga olikheterna. Genom
naturiakttagelser och experiment kom Leonardo fram till den
uppfattningen, att en fågels vingslag under nedåtgående rörelse
sammantryckte luften under vingarna, så att vikten till viss
del kom att vila på en »luftkudde», medan luften ovanför
vingarna samtidigt förtunnades, så att en lyftande
sugverkan uppstod.
Med denna förklaring kände sig Leonardo till freds, när
det gällde själva flykten, men däremot icke, när det gällde
segelflykt utan vingslag. Denna naturföreteelse erbjöd ett
betydligt svårare problem.
Den förklaring, som Aristoteles’ lära här kunde ge,
byggde på satsen om naturens »avsky för tomrummet»
•— horror vacui •— som i detta fall skulle yttra sig på sådant
sätt, att fågeln vid segelflykten, i en art av fallrörelse,
bakom sig åstadkom ett tomrum, som naturen med sådan
kraft strävade att utfylla, att de sammanströmmande
luftpartiklarna drevo fågeln framåt. En ganska sällsam
tankegång, då man betänker, hur den sammanströmmande
luften i verkligheten förhåller sig och vilken verkan den
åstadkommer! Leonardo insåg också, att den var
ohållbar •— eller rättare, han kunde inte inse, varför den
framförvarande luftens motstånd icke upphävde de
bakom-varande luftpartiklarnas förmodade framåtdrivande kraft.
Här fann han ett problem, som måste utredas, och satte
därför in sina praktiska experiment i en solstrimma i ett
förmörkat rum. Dammpartiklarna gjorde »luften» synlig,
och han kunde direkt iaktta, hur luftströmmarna förhöllo
sig, när kroppar av olika form fördes igenom solstrimman.
Det var den första primitiva »vindtunneln» i
flygvetenskapens barndom. I all sin primitivitet ledde den dock fram
till riktiga slutsatser och till praktiskt betydelsefulla insik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
