Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern och vi. Ivar Thor Thunberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nog givit sig till känna en hel del »ismer»
även inom det sceniska skriftställeriet och
åtskilliga expressiva saker ha sett dagen. Ett
nyskapande av formen kan man dock, som
redan är sagt, icke påvisa, åtminstone icke
beträffande de arbeten som varit synliga på
svensk scen. En av de mera bestämt
markerade riktningarna är en viss konstruktivism
på realistisk grund. Man kan i detta
sammanhang nämna några namn såsom Pär Lagerkvist
och tyskarna Kaiser (Gas) och Teller (Hoppla
vi lever). Man håller dock gärna med om att
vår tid formligen ropar efter nya linjer för
den tekniska utformningen av dramat. Teatern
har fått ökade resurser, den materiella
tillvaron bjuder på många revolutionerande ny.,
heter och vår livserfarenhet har avsatt nya
intressanta avlagringar. Det finns således
mycket att taga vara på både av tendens och
teknik. Och sist men inte minst: själva
människotypen har undergått stora
förändringar.
Det ser emellertid ut som om det inom
den dramatiska produktionen skulle gå på
samma sätt som inom målarkonsten, det
extrema experimenterandet blir inte av långvarig
beskaffenhet. Det är betecknande, att
huvudparten av de större arbeten, som under de
senaste åren gått över svensk scen och som
förmått vinna anklang, haft en renodlad
realistisk karaktär. Man kan visserligen peka
på succén »Till främmande hamn», men det
var säkerligen inte enbart dramats art som
förskaffade pjäsen dess storartade framgång.
En teatersuccé i Stockholm kan numera
fram-skapas under ganska egendomliga förhållanden.
Det kanske dock inte är så långt efter nya,
vägröjande sceniska diktare.
Människan söker icke tiden, det är tiden
som söker människan.
Nyss nämndes helt i förbigående några ord
om landsortsteatern. Den har självdött, d. v. s.
den i gammal bemärkelse självständiga,
ambulerande teatern. Här har bristen på
förnyelse jämsides med stegrade fordringar gjort
sitt verk. För att åstadkomma en
landsortsteaterns renässans ha olika förslag
framkommit. Det man mest bestämt inriktat sig på
är förslaget om s. k. kretsteatrar.
Framställning om anslag till försök i denna riktning
har gjorts men avslagits. Åtskilliga
framstå-ende arbetarerepresentanter ha ivrigt
understött denna aktion och det länder dem till
heder. De ha full förståelse för teatern som
en kulturfaktor. Likväl vill det synas som
om man ännu en tid bör ställa sig
avvak-tande. Vissa tendenser tyda på att problemet
landsortsteatern kommer att lösas utan
ingripande på artificiell väg. Och bäst vore
om man kunde slippa ifrån tiggeri och allt
vad därtill hör. Konstlade åtgärder gå inte
riktigt bra ihop med levande konst.
De sista två vintrarna har landsorten haft
rätt gott om teater och i flesta fall god teater.
Det är de s. k. gästspelsturnéerna som blivit
allt talrikare; även Dramatiska teatern har
börjat utsträcka sin verksamhet till landsorten.
Dessutom är det Skådebanan med sin
speciellt lagda verksamhet. Det är således inte
alldeles uteslutet att ur denna ännu så länge
tämligen sporadiska verksamhet kan växa fram
en mera konstant landsortsteater, anpassad
efter vår tids krav.
En ganska säregen ställning i svenskt
teaterliv intaga folkets parker med sin centraliserade
ledning av teaterverksamheten. Den som haft
tillfälle att på närmare håll följa denna
parkrörelse måste, även om kritiska synpunkter
kunna framföras, skänka den sin beundran.
Tillkomsten av själva parkerna är en
respektingivande historia om företagsamhet,
organisatoriskt dugliga män och personliga uppoffringar.
Tack vare samarbetet mellan parkerna och
en auktoritativ central ledning därav, har en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
