Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den sköna Melusina. Folksaga från Provence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då ropade Raimund: »Älskade, blott den obetänksamma
vreden talade ur mig; förlåt och glöm! Stanna hos mig,
och har du ej förbarmande för mig, så haf det för dina
barn, dibarnen, som ännu ligga i vaggan.»
Men Melusina vred sig i oändlig smärta och sade: »Det
står ej mer i min makt att stanna, ödet är starkare än jag.
Om du visste hvad jag lider, skulle du ej genom din
klagan göra skilsmässan ännu svårare. Ja, jag har förbarmande
med barnen och dibarnen, som ännu ligga i vaggan; kunde
jag dö skulle jag släpa mig till dem ur grafven. Men mig
kan den lyckan ej vederfaras, som är en barmhärtighet mot
de lefvande — att dö. Kunde jag i denna stund dö, det
vore balsam.»
Raimund ropade: »Melusina, jag släpper dig icke, jag
håller dig fast i mina armar! Hvilken vill slita bort dig
ifrån mig?»
Då vred hon sig lös, och han såg att den undre delen
af hennes kropp åter förvandlade sig till en fisk; och då
han förskräckt vek tillbaka, svingade hon sig upp och ut i
natten; utifrån klingade hennes sista afskedsord, hennes
sista klagoljud. Därpå svingade hon sig högre och
stannade öfver de högsta tinnarna; där utbredde hon sina
armar och ropade: »Bevare dig Gud, mitt härliga Lusinia,
hvile lyckan öfver dig! Sofven, mina barn, växen och
trifvens; lycka och frid, ära och glädje följe er! Raimund, lef
väl! Farväl lif, farväl kärlek, farväl allt hvad jag erfarit,
fröjd och smärta.» Då hon klagat så, svingade hon sig åter
bort i natten, som glädjelös och stjärnetom sjönk ner öfver
Lusinia.
Morgonen efter den natt, då Melusina försvunnit, var
äfven hennes helgedom spårlöst borta, det var som hade
den sjunkit ner i jorden; i dess ställe låg där endast en
stilla, outgrundligt djup källa, på dess yta sam en
näckros, och på den högsta tinnen, öfver hvilken Melusina
svingat sig upp, glänste en förgylld kopparbild i gestalt af en
vattenjungfru. Kvinna till gördeln och där nedanför en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
