Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den svarta flickan och den blonda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
att veta sanningen? Det var som om hon
rört vid någon livsfarlig ledning, som ledde
lidandets starkström rakt genom hennes
hjärta.
Vad hon sitter stilla, tänkte han.
Alldeles som ett litet värnlöst djur, vars
orörlighet säger: människa, jag är ett
sandkorn, ett strå, ett litet löv, se mig inte,
gå mig förbi. Men nu har jag en gång sett
henne, och det är det hon anar. Fast jag
vid Gud ingenting tänker göra med henne.
Ett främmande barnl Jag borde råda henne
fara hem. Hela Wien är inte värt att hon
sörjer sig sjuk eller arbetar sig trött.
Ja, tänkte han, hon är mig mer än min
fädernestad.
— När tänker ni resa hem? frågade han.
Hon såg förvånad på honom, hade ju
själv flytt in i tanken på marsvåren där
hemma, då isarna började brista på
sjöarna.
— Jag har arbete här, svarade hon, en
plats.
— Jag förstår inte den, som stannar fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
