Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Det var juli, Caesars månad, den purpurfärgade togans, maktens månad. Det var en tyst månad, ödslig och orörlig, som om historien för länge sedan hade lämnat den bakom sig. Den claudisk-juliska släkten var borta och de tre kejsarna, Galba, Otho och Vitellius, tog efter varandra makten i Rom -- och var alla döda inom ett år.
Efter dem kröntes Titus Flavius Vespasianus till kejsare, för att senare i tur och ordning efterträdas av sina söner Titus och Domitianus. Det var den flaviska släktens tid. Colosseum restes och invigdes; Vesuvius hade sitt stora utbrott som begravde staden Pompeji och förstenade den till eftervärlden.
Under Vespasianus kejsardöme slogs också judarnas sjuåriga uppror mot den romerska makten tillbaka. Jerusalem intogs under hans son Titus' ledning och det heliga templet brändes ned och staden jämnades med marken. Tre år senare föll slutligen också Masada, den ointagliga klippan i öknen vid Döda Havet.
Vilka blir ihågkomna i historien? Vilka namn skrivs in i rullorna, ristas in i stenen och bli ihågkomna, uttalade på nytt och på nytt? Vilka ges makt? Man minns Masadas befälhavare, Eleazar, men de 960 andra, som tillsammans med honom tog sitt liv, när det till slut stod klart att romarna skulle inta befästningen och det inte fanns något mer att hoppas på? Eller vem minns de 30 000 judiska fångarna som efter Jerusalems förstöring såldes som slavar? Historien är bara ett tunt raster av slag, död, namn och årtal, små fläckar av fakta över ett svalg av glömska, gissningar, antaganden och spekulationer.
Så är det även med Kaspari. Det finns inga anteckningar kvar efter honom från den här tiden, bara ett slarvigt nedklottrat ord på en bit smutsig papyrus:
Fruktansvärt...
Det är allt. Men om man lutar sig fram och sneglar åt sidan, kan man ändå skymta honom ligga hopkrupen i ett gathörn nedanför Viminalen, där han sov invirad i en smutsig toga, hemlös efter Neros brand, kvarglömd i historiens bakvatten. Jag föreställer mig honom så.
Han hade förfallit; håret var smutsigt och stripigt och skägget tovade sig över ansiktet. Det stod en odör av urin och avföring omkring honom. Ända in i sömnen höll han händerna krampaktigt slutna kring några stenskärvor som han inte längre mindes varifrån han fått eller varför han bar dem med sig. Framför honom stod en tiggarskål med några småmynt i. Inne i togans veck bar han en tung fällkniv med vackra mässingsinlägg. Det är möjligt att den en gång haft något med Caesars död att göra, men historien är så gammal att ingen längre riktigt minns.
En legionär kom fram och sparkade till den sovande kroppen på gatan.
-- Vem är du? frågade han. Här kan du inte sova. Har du inga pengar så gå någon annanstans.
Han böjde sig ned och tog småmynten ur tiggarskålen, stoppade dem på sig och trampade sedan sönder skålen.
-- Här får du inte tigga!
Kaspari reste sig och började att haltande gå därifrån, på väg till ingenstans.
-- Vänta! ropade legionären efter honom.
Kaspari vände sig om, uttryckslöst, med en tålmodighet som om inget längre betydde någonting.
-- Är du jude?
Kaspari skakade på huvudet.
-- Va? Vad sa du? Jag hörde inget.
-- Nej... sade Kaspari tyst.
Legionären gick fram till honom, synade honom noggrant.
-- Visst är du jude!
Kaspari skakade åter på huvudet.
-- Du ljuger! Jag förlorade mina kamrater i Judéen. Dom blev dödade av er judar, i Jerusalem och vid Masada... Slaktade... Halshuggna och sedan slängda utför klipporna. Bra män! Mina vänner!
Han gjorde en paus, stod uppgiven, orörlig, som om han mindes striderna, de hopplösa, katastrofala försöken som de romerska trupperna gjort att storma den höga, nästan ointagliga befästningen, mindes blodet, skriken, fallen från den lodräta bergväggen, de sönderslitna kropparna, eldarna som brunnit om nätterna, hettan, dammet, sanden och klippan, Masadaklippan som reste sig som en djävulens hörntand ur öknen...
-- Djävla svin! sade han. Ser jag väl att du är jude!
-- Ja, sade Kaspari tyst. Visst. Jag är jude. Det också...
Men legionären lyssnade inte längre.
-- Ditt djävla missfoster! Ljuger mig rakt i ansiktet! Djävla förbannade jude! Jag hatar sådana äckliga avskum som du! Äckliga... Missfoster... Borde inte finnas...
Kaspari låg redan på marken medan legionären stod lutad över honom och slog och sparkade på honom. Synfältet krympte samman, blev svart, som när man stänger av något. Och så mindes han inget mer.
Colosseum var alldeles tyst. Tiden stod stilla, kvarhållen i ett enda ögonblick, frusen. Sol, måne, stjärnor och jord -- allt stod stilla, väntade. En sekund, en tusendel av en sekund, kvarhållen utanför tiden: evig.
Kaspari stod i den vita sanden mitt på arenan. Han kände en frän lukt av urin och päls från djuren som plötsligt hade blivit utsläppta ur de trånga och mörka burarna i teaterns källare. Förvirrade och bländade av ljuset hade de spritt sig över arenan, nervösa och uppretade, utsvultna och på jakt: pantrar, lejon, pumor, björnar... Han såg deras plötsligt förstelnade språng över sanden, hejdade mitt i rörelsen. Framför dem stod människor lika plötsligt fastnaglade i sin hopplösa flykt, kvarhållna i en utdragen skräck: dödsdömda män och kvinnor som skulle offras som föda åt rovdjuren. Ett lejon hade rest sig på bakbenen för att slå en ung man men stelnat i rörelsen på väg upp i luften, fixerats i ögonblicket innan det skulle slå sitt byte. En leopard hängde orörlig i luften med utspärrade klor, svävade i språnget mot en kvinna. Hon hade vacklat baklänges, varit på väg att falla med leoparden över sig, men i en onaturlig vinkel strax ovanför marken hade hon hejdats och förblivit fallande med händerna utsträckta framför sig, som för att hålla leoparden ifrån sig.
Kaspari såg hur djuren hade huggit i de redan slagna och blödande kropparna, slagits om köttstyckena, slitit i var sin lem tills kroppen plötsligt hade brustit. Allt var avstannat, fixerat i ögonblicket, alldeles stilla. Han såg människornas skräckfyllda skrik, djurens uppspärrade rytanden. Men inga ljud hördes; det var alldeles tyst.
Han kände den metalliska, lite söta lukten av blod, som fyllde luften. Den vita sanden var rödfläckad. Och han såg en droppe hänga darrande i luften framför sitt ansikte, cinnoberröd och glittrande i solen. Ögonblicket dessförinnan, en liten bit bort, hade en björn med en enda svepande rörelse med ramen slagit en man i huvudet. Kroppen hade rasat ihop, som ett tomt klädesplagg man slänger ifrån sig, livlös redan i fallet. Och björnen stod nu orörlig med ett uttryck av förvåning alldeles ovanför kroppen, bara ett ögonblick från att äntligen få stilla den länge uppdämda hungern, hejdad någon centimeter från köttet.
Kaspari kände lukten från den konstgjorda dammens stillastående vatten som redan blivit skämt i värmen. Han kände den härskna lukten från oljan som gladiatorerna smorde in sig med innan de skulle strida och som gjorde deras kroppar glänsande och hala och svåra att få grepp om.
Solen bländade honom och han försökte skugga med handen för ögonen men förblev orörlig. Han såg ut över det uppbyggda landskapet som bredde ut sig över den stora arenan: kullar och träddungar, sanddynor, klippor och till och med en grotta och en liten sjö... Han såg människornas scenkostymer, rena och vita, som om de trasor de tidigare burit på något sätt skulle ha vanhedrat amfiteatern.
Han såg upp mot de halvfulla läktarna. Glest utspridda runt hela stadion satt människor, förväntansfulla och angelägna om dödsscenerna men förseglade mitt i en rörelse: applåderande, skrattande, blundande, uppgivna med utslagna händer, leende, gäspande... Kaspari såg hur de fortfarande -- orörliga och tysta -- ropade och skrek, buade och hejade på, friade och fällde, visslade och tjöt... I orkesterdiket såg han trumslagarna stå fastnaglade i sin rytm, kvarhållna i en enda oändligt utdragen taktdel, som om de ännu ackompanjerade spelet på arenan.
Han såg dammet och sanden som virvlat upp i luften under kropparnas våldsamma rörelser och sedan blivit hängande, lätt darrande.
Allt var tyst, nästan fridfullt stilla. Amfiteatern vilade i ögonblicket. Och Kaspari stod oföränderlig kvar i mitten av arenan, som om han hamnat i världens centrum, i det orörliga navet kring vilket allt vred sig, i stillheten varifrån all rörelse utgick. I Guds skapande tanke. Och han kände att han var fullständigt ensam i detta ögonblick. Där fanns ingen känsel, inga människor, ingen värld, ingen delaktighet. Bara en ensam tanke.
I denna bråkdel av en sekund bortryckt ur tidens succession är det möjligt att arenan också blev till en skolgård med barn som ljudlöst ropade och stojade, ett daghem, ett mentalsjukhus där patienterna suckade och jämrade sig, alldeles tysta.
Framför Kaspari stod en svart panter, bara någon meter bort men mycket avlägsen, förstelnad. Käftarna var uppspärrade kring ett ljudlöst rytande, på väg att slutas. Djuret tvekade, stod fastnaglat i det vilsna ögonblicket före språnget och förvissningen. Kaspari såg på det, mötte dess stela blick. Det är möjligt att han hade velat ropa åt pantern, liksom med ord besvärja det djur som snart skulle ta hans liv, men inte ett ljud kom över hans läppar.
Pantern stod framför honom, mätte honom med blicken, väntade tålmodigt genom detta frusna ögonblick på sitt byte.
Så sätts tiden plötsligt åter i rörelse; ögonblicket är över.
Ljudet slår emot honom med öronbedövande kraft. Den plötsligt myllrande massan av människor på läktarna vrålar och skriker, applåderar, buar, ropar och visslar... Trummorna slår. Fångarna skriker och dör runt omkring honom, djuren ryter från alla håll. Blodsdroppen som darrat i luften framför hans ansikte träffar honom på kinden. Han förnimmer den svagt genom det plötsliga larmet av sinnesintryck.
Och så tar pantern språnget, slungar sig upp i luften och sluter ögonen för att under den sista biten falla blint mot sitt byte. Kaspari vacklar och tumlar baklänges med pantern över sig. Han känner den varma, unkna andedräkten från de öppna käftarna, ser tänderna, känner klorna borra sig in i hans bröst.
Och så är allt borta.
I parken till Neros Gyllene hus, på den plats där den konstgjorda saltvattenssjön legat, lät Vespasianus uppföra den flaviska amfiteatern, senare känd under namnet Colosseum. Den invigdes år 80 e Kr under kejsar Titus ämbete, ett år efter Vespasianus död, med storslagna festligheter som varade i hundra dagar och där enligt hävderna under en enda dag över 5 000 människor och djur dödades. Bland dem ingick män och kvinnor som dömts att avrättas genom att försvarslösa släppas ut till rovdjuren på arenan. Skådespelet ägde rum på förmiddagen eller middagen, då solen stod högt och det var varmt, och det hade en låg status bland publiken som fann det lite tråkigt.
Hur Kaspari klarade sig vet jag inte. Den här gången var inte Narcissus där och kunde rädda honom. Kanske kom pantern i slagsmål om bytet med ett annat djur, en björn eller ett lejon. Man kan tänka sig det. När han skulle börja äta sig in i magen, kom en lejonhanne snabbt mot honom snett bakifrån. Med ett kraftigt slag med tassen kastade han pantern över ända. De båda katterna stod ett ögonblick mitt emot varandra, osäkra, dovt morrande, som huskatter i ett slagsmål. Pantern gick sedan oförmodat till attack mot det större lejonet, kanske stressad av larmet från arenan, hetsad av blodlukten och hungern, förvirrad och förtvivlad i denna konstgjorda värld. De båda kropparna tumlade om varandra i sanden, högg och rev i varandra. Och Kaspari glömdes bort.
Man kan också tänka sig att Kaspari blivit igenkänd av pantern, så som Androcles på amfiteaterns sand blivit igenkänd av det lejon han en gång befriat från en tagg i tassen. Plötsligt ihågkommen. Det är möjligt att pantern istället för att äta upp honom, slickade honom över ansiktet, varsamt och försiktigt med den sträva tungan.
Sedan kom gladiatorerna in på arenan, föreställningen gick vidare och djuren dödades eller jagades tillbaka in i sina fållor. Kaspari försvann. Kanske slängdes hans medvetslösa kropp upp i högarna av lik, begravdes levande tillsammans med alla de andra kropparna.
Man kan bara förmoda och anta.
Han lämnade sedan Rom. Man såg honom irra genom gatorna. Han gick
ensam. Det fanns inte längre några människor kvar i denna förflutna
tid. Allt var tomt och övergivet. Historien hade för länge sedan gått
vidare. Man såg honom bara som en skugga mot de förfallna husväggarna.
Så vek han om ett gathörn och var borta.
