Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jag reser mig stelt upp från skrivbordet och går fram till fönstren, sträcker på mig, ser ut över träden och den lilla parken. Det snöar lätt, första gången för i år, ett vitt puder i luften, knappt synligt.
Det är alldeles tyst i rummet och jag tänker på Kaspari och på Johan och på mig själv.
Att läsa himmelstecknen.
Varsamt handskas jag med minnet -- och ändå förvandlas det.
Kaspari är död. Han dog helt stilla. Jag satt vid hans sida, höll hans hand i min, torkade svetten ur hans panna. Under några korta ögonblick möttes vi, som bröder. Kvällsljuset föll snett in från fönsterna; jag satt på sängkanten.
Kaspari!
Jag ropade honom tillbaka, just vid gränsen, och han öppnade ögonen och mötte min blick. Jag tog hans hand i min, höll den fast i ett hårt grepp, och jag kände att han också slöt sina fingrar om min hand, återgäldade greppet. Ett svagt leende drog över hans ansikte.
Och jag förstod att det var jag, och att jag var förlåten.
Sedan dog han. Eller återuppstod. Jag vet inte vilket. Hans ansikte föll tillbaka och blev stilla, han drog ännu några sista andetag efter luft, och så blev det tyst. En nästan omärklig rörelse drog genom rummet. Avlägset hörde jag det lätta svirret av fågelvingar. Som av Fågel Fenix.
Jag står vid den döda kroppen. Långsamt ser jag den förvandlas, omvandlas till något annat, lösas upp, bli genomskinlig, falla isär, försvinna. Johan kommer in i rummet och ställer sig bredvid mig.
Kaspari är död, säger jag.
Han nickar.
Vi lämnar rummet och går nedför alla trappor, genom alla korridorer
och rum, och ut i den mörka januarikvällen, följer den branta stigen
ned mot sjön. Snön faller. Johan pratar. Eller om det är Kaspari.
Eller Julius Caesar, eller Tiberius, Augustus, Herakleitos --
filosofen -- eller Bosch, Cicero, Nero eller någon helt annan som jag
ännu aldrig hört talas om. Det spelar ingen roll. Det är förvirringens
år och så länge det året varar är allt samtidigt, alla minnen, alla
historier. Och alla dessa röster är en enda -- eller tvärt om: allt är
en enda röst som har spritts ut över alla dessa andra. Jag går bredvid
Johan och jag hör någon prata. Jag ler.
