Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
noggranna skildringar gifva stöd åt den åsigten, att bärsärksgången varit
eu sjukdomsföreteelse af både andlig och kroppslig art.
Hos bärsärkarne slog alltså det mäktigt lidelsefulla i nordbons lynne
ut i full ohejdbar vildhet.
Taga vi härefter de normala naturerna i skärskådande, framställer sig
sjelfmant först för oss en personlighet, som skarpt visar oss dragen af en
nordbo, hos hvilken denna passionernas kraft var parad med ett öfverlägset
beräknande sinne, en kall reglerande slughet. Det är Snorre gode.
Fjorton år gammal, fick han af sin stjuffar en penningsumma för att kunna fara
till Norge. När han året derpå återkom, väckte han uppseende med sin
torftiga utstyrsel. Han uppträdde ej, såsom andra ynglingar plägade vid
återkomsten från utlandet, i rika praktkläder: han kom i svart kåpa, red ett
svart sto, hade en gammalmodig sadel och osirade vapen. Så bad han gin
stjuffar att få lösa ut sin andel i fädernegården. Denne, som af hans hela
uppträdande trodde, att han inga penningar hade, lät lätt förmå sig att satta
värde på gården — och dertill ett lågt — samt skämtsamt låta Snorre sjelf
bestämma, hvem af dem begge skulle lösa gården och stanna på den.
Penningarna skulle erläggas på stället.
“Nu trodde du, frände, att jag hade små tillgångar, när du skattade
vår gård så lågt,” sade Snorre.
I detsamma räknade han upp ur en pung den faststälda summan. I
pungen, som han dittills omsorgsfullt gömt, hade han ett lika stort belopp
qvar. Och så måste stjuffadern flytta, och Snorre satt som ensam herre på
gården.
Han framställes i en af sagorna som en vacker man, ty han hade ljus
hy och rödt skägg. I hvardagslag var han saktmodig; “för det mesta kunde
man ej se på honom, om han tyckte väl eller illa om en sak. Han var klok
och förutseende, långsint och hämdlysten."
1 full öfverensstämmelse med denna karakteristik framträda Snorres
alla vidare handlingar. Han var föreståndare för ett härad.
Grannhära-dets föreståndare, en bonde Arnkel, hade råkat i stridigheter med sin egen
får, en gammal trätlysten, lätt uppbrusande gubbe. Denne vänder sig till
Snorre med bön om lijelp emot sonen. Snorre är ej strax villig, men då
han får löfte på en stor skog (en sällsynthet i trakten) som gengäld, lofvar
han sitt bistånd. Detta lemnar han emellertid temligen matt, men hugger
under tiden dess mera i skogen, till stor harm för sin åldrige skyddsling. Nar
denne dött och sonen Arnkel tagit arf efter honom, ser A. med förbittring
skogen i Snorres händer, samt hur han drager fram i den. Han öfverfaller
en afton Snorres trälar, då de från skogen köra hem timmer, och fäller
deras förman. För hans fall får Snorre inga böter af Arnkel. Han sitter
orubbligt lugn, fast djupt harmsen, på sin gård. En främmande, i sitt eget
härad fredlös man, som sökt skydd hos honom, förmår han göra ett försök
att lömskt dräpa Arnkel. Det misslyckas. Då reder Snorre till ett stort
gille: han bjuder dit bland andra en storbonde, som han vet hafva åtskilligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
