Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gamles budkafle.
t
I detta, de snabba meddelandenas tidehvarf hafva vi svårt att rätt fatta
huru våra förfäder kunde reda sig, då snabba budskap voro af nöden. De
egde emellertid meddelelsesätt äfven de, om än dessa i hastighet och
säkerhet ej kunde mäta sig med telegrafen i våra dagar.
Det ena sättet, att hastigt meddela sig med hvarandra, var vårdkascn,
som tändes på höga berg. Så snart dess eld på ett ställe blef synlig, tände
sig genast en sträcka af mäktiga bål längs landet och varskodde folket, att
fiendtliga skepp voro i sigte och ett främmande infall att befara.
Vårdka-sarna. begagnades endast i detta undantagsfall och uttryckte på sitt
inskränkta språk: “Aux armes, citoyens’!” (till vapen, medborgare!)
Det andra sättet för ett snabbt meddelande var budkaflen, som kunde
begagnas både i krigs- och fredstid. Den nämnes i de gamla sagorna under
åtskilliga namn, såsom budkafle, härrör, pilbud, vidjebrand, o. s. v.
Ursprungligen synes den hafva bestått af en pil, hvilken sändes från man till
man. Att “skära upp härrör” var det samma som att förklara krig, ty
härrör betyder krigspil och det fans troligtvis ett eller annat tecken jemte pilen,
som dessutom antydde detta krigiska bud. Några forskare förmena, att ett
märke varit skuret i densamma, men enligt andra uppgifter har det utan
tvifvel bestått i en bränd eller svedd vidja, instucken i pilens eller kaflens
klufna ända, och denna s. Ii. vidjebrand har då utgjort det egentliga
budskapet.
Det var alltså här återigen elden, som användes för att bringa
krigsbudet ut kring landet. När ingen bränd vidja fans instucken i kaflen, var
den ett enkelt bud utan krigisk betydelse; den skulle då samla folket till
möte och stämma på tinget för gemensamma öfverläggningar.
Detta var den ursprungliga formen för budkaflen, alltså rätt och slätt
ett föremål, hvarvid knöt sig en bestämd tanke, först pågrund af dess
egentliga bestämmelse (pilen som vapen) och sedermera efter en stum handling.
Men detta bildspråk blef för nordbon allt för simpelt i den mån han
framskred i bildning, och slutligen tillfredsstälde det icke mera: det sade ju i
grunden ingenting och dess språk var ej nog späckadt med prat och
ordsvall ... det är ett karakteristiskt kännetecken på civilisationen, att
vidlyftighet vill den ha. Man hade nu äfven lärt att skrifva och således låg den
frestelsen helt nära att förkasta den gamla budkaflen, men den hade ändock
sina fördelar, hvilka nog uppvägde dess brister. Den var en gång känd och
omhuldad af folket; det var en heders- och välfärdssak att befordra den, att
afleverera den i rätta händer, och våra gamla lagar innehöllo åtskilliga
föreskrifter för att göra dess fortskaffande säkert. Detta utgjorde ett
tillräckligt skäl, att icke alldeles afskaffa den urgamla inrättningen och derför
behöll man af densamma så mycket som kunde begagnas, nämligen skalet,
men sjelfva budkaflen blef helt och hållet förändrad. I stället för den
gamla pilen, som talade för sig sjelf, omskapade man budkaflen till en för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
