Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den andra typen, det konstitutionella
konungadömet, kännetecknas däraf, att monarken ej
ensam förmår bilda statsviljan i alla förekommande fall,
utan att därtill fordras medverkan jämväl af en
folkrepresentation. Framför allt är detta fallet i fråga
om skatters påläggande samt den allmänna
lagstiftningen. Äfven är monarken vanligen bunden af ett
statsråd, som på en gång ansvarar för hans
handlingars laglighet och gifver dem rättskraft. Den
enhetliga författningen har ersatts af en dualistisk. Icke
en utan två omedelbara statsorgan, fursten och
folkrepresentationen, förvalta statsviljan. Men äfven här
förekomma tvenne skarpt utpräglade varianter. De
följa af det olika sättet för denna monarkis tillkomst,
såsom isynnerhet Esmein med styrka framhållit[1].
I ena fallet har fursten gifvit författningen, som
säges vara »oktrojerad.» Han anses då ensam
innehafva hela makten, men, såsom teorien lyder, han
begränsar sig själf genom folkrepresentationen. Den
senare har ur furstens hand mottagit all sin rätt och är
visserligen ett omedelbart statsorgan, men af sekundärt
slag. Synnerligen klart äro dessa grundsatser
formulerade å ena sidan uti franska kartan af 1814 och å
andra uti slutakten till den i Wien hållna
ministerialkonferensen 1820. I inledningen till den förra men
ännu tydligare uti det tal af Ludvig XVIII:s kansler,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
