Bedöfvande kanoners åskor ljunga,
gevärsskott smattra, städer, byar brännas;
värnlösa qvinnor skjutas ned och skändas
och skri och jämmerrop från gamla, unga.

Kulsvärmar hväsa, dödssång blott de sjunga,
i elden trupper efter trupper sändas.
Mång’ tusen lif uti sin blomning ändas
förr’n krigets ulf förnöjt blodtörstig tunga.

Krig!!! — grymmast utaf allting grymt tillhopa!
O, när, o, när skall menskligheten slopa
så hemsk en återstod från hedenhös!

Skall lagern, som på slagfält man kan skära,
betraktas som nationens högsta ära,
då vore bättre vara — ärelös.