- Project Runeberg -  Fria ord : en samling uppsatser utgifven af Publicistklubben /
282

(1878) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur min resedagbok, af L. Dietrichson - II. En dag i Weimar och en visit hos salig Goethe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

282

UR MIN RESEDAGBOK

jag fram till det första monument, som skulle
påminna mig om den store Goethe. Det var det s. k.
romerska huset. Ack — tempora mutantur! Här, der
den rike skalden en gång strödde poesiens guld öfver
limflodens stränder, stod nu en dyster, ensam och
öfvergifven byggnad, hvars inre närmast såg ut som en
skräp kammare. Härifrån steg jag utför dessa trappor
som mellan romantiska buskar föra ned till flodens
stränder. Och se, i klippans vägg möter mig en gammal
hekant: Goethes sköna strofer ingräfda i fjällväggen:

»Die ihr Felsen und Bäume bewohnet, o heilsame Nymphen!

Gebet jeglichem gern, was er im Stillen begehrt!»

Sällsamt kända toner från ett försvunnet lif fylla den
ensamme vandrarens själ med en underlig melankoli,
som icke minskas genom att han följer stranden under
de dunkla, höstbruna löfkronorna i den långa allé,
som genom dalen på andra sidan floden för tillbaka
till staden förbi »Goethes Landhaus». Der — inne i
trädgården till höger om vägen ligger detta hus -— och
i denna trädgård var det han första gången såg
Christiane Vulpius, som kom att tigga om hans gunst för
sin bror, Rinaldo Rinaldinis andligen som lekamligen
fattige skald. Hur mycket ha dessa gamla träd sett!
Till hur många djupa ord ha de ej lyssnat! Der borta
går en gumma och räfsar löfvet från trädgårdens stigar,
och ett ögonblick tror jag mig i den vördnadsvärde
gamle mannen, som nu går in genom porten, se »der
Geheimerath» sjelf. — Jag vandrar vidare.

I det man går öfver bron, som leder till staden,
står man åter framför det gamla, vördnadsbjudande
residensslottet, som innesluter så många herliga konstsaker.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:17:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/friaord/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free