Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dag i Dun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
tilltygat en annan strävpelare och flera närbelägna
gravkors. Stora block ha i fallet krossat en alldeles
invid kyrkomuren befintlig flat gravsten. Kring ur-
tavlan i tornet synas flera hål efter granatkartesch-
skrot och ett litet hus bredvid kyrkan har blivit för-
stört av två granater.
Vi gå ut på kyrkogården och styra först våra
steg till bröstvärnet på branten. Härifrån öppnar sig
en storartad utsikt. Rakt under oss ligger Dun som
en liten karta, och vi se förträffligt alla de hus, som
de franska projektilerna härjat. Och Maasdalen ha
vi också i fågelperspektiv med i söder den nästan
utdöda vägen till Verdun och i sydväst vägen till
Romagne och Varennes, som vanligt full av hela rad-
band av trängkolonner, ryttare och tutande biler.
De dödas vilostad erbjuder en gripande anblick.
Mitt ibland gravvårdarna har en granat slagit ned
och bildat en ny grav, som dock icke blottat någon
av de döda. Men nu råder friden bland dessa franska
kors, som ofta prydas av brokiga pärlkransar och där
enkla, men talande ord förråda saknaden och sorgen:
Nos Parents, Regrets, Souvenir.
För oss äro alla dessa namn okända. Det är an-
språkslösa borgare i Dun och bönder i dess grann-
skap som vila på kyrkogården. Men vårdarna äro
alltid dyrbara och vackra och man ser att även de
fattiga gärna offra sina besparingar för att hedra sina
käras minne i de dödas stad.
Hur enkla äro däremot icke de vårdtecken som
rests över soldater, vilka dött på sjukhusen i Dun!
Två korsvis hopspikade träribbor, det är allt. Där läser
man sådana gravskrifter som följande: Ein unbekann-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
