Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 27. Illa ute, i val och kval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna
prata. Men så tänkte han att så riktigt folk som de här
inte skulle räkna så noga med hvad en så’n liten en
gormade om.
»Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han
våndas», sade Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.
»Godt och trofast slag är de i den där lille», fortfor
hon, »och nu skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat)
för mej att släppa’n.»
Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.
»Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att
vi int ha getter här neråt», började han, långsamt och
ovisst.
»Visst är de tokigt. Så’n nytta som man har af de
kräken. Först och främst ost och messmör till sofvel.
Sån’a varma vantar och vattenfria sockor, som man får
när man blanda getraggen med ull och spinn till garn
få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få
till fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de
bli af getskinn. Utom de är köttet af bå get och
killing godt te äta. Så de är tokigt riktigt, te inte ha
getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så man måtte
tycka om dom. En god get ger också mest så mycke
mjölk som en kvigko eller en gammko och de går int
fjärdedelen så mycket foder åt till en get.»
»Nu måtro att du fick språklådan igång», skrattade
mannen.
»Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss
på att geten där ser att gossen är sorgmodig och att
han inte mente någe ondt med de att han bå skrek och
sparka åt na’. För si så govänner dom är nu igen.»
Månke hade rådlös, sint, ängslig och »ånger» gett sig
efter Gullspira, som bortstött sprungit en bit, men sen
stannade förundrad och stirrade på Månke medan hon
utstötte ett klagande och liksom förnärmadt bräkande.
Det var inte några vackra saker Gullspira sade till
Månke. Det förstod han alltför väl. Månke hörde nog
hvad hon bräkte om. Gullspira sade, att hon hade varit
snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått
som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark
och dela ord utan att veta hvarför.
Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det
där. Men Månke han hörde det, och det var därför han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
