Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 33. Gräl, och allt väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och
låtsade röka, där hon gick fram och tillbaka med
händerna i »byxfickorna».
De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma
en tid, att sy fars och drängarnas hemväfda kläder, och
Viva återgaf noga hans rörelser och uttryck.
Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen
och sjöng, släpande med halfslutna ögon:
»På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
om sommarens fägring en gång,
och rosornas kalkar och blommornas blad
sig bugade djupt vid hans sång.»
»Tyst då, Viva», hväste Ingegärd, »du väcker upp
småstackarna här inne i mjölkboden.»
»Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de»,
jollrade Viva och vindade så mycket hon förmådde emot
systern.
»Se jag vill inte att di skola råka in i samma
eländesexistens som vi. Det fins ingenting gemenare, rysligare
än att vakna på morgonen då det är kväll.»
»Han såg endast henne»,
fortsatte Viva.
»Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn»,
gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon
tvärtystnade, häpen och ytterst illa till mods.
Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade
sig Ante och Maglena. Färdigklädda voro de, kammade,
blanktvättade, glada och blida så att det lyste som sol
om dem.
Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea
och skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af
björknäfver, sex stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på
ena armen.
De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.
»Är ni oppe?» frågade Viva skarpt, fast hon såg dem
fullfärdiga framför sig. »Jag trodde att ni sof. Hvarför
i all världen ha’ ni stigit opp?» fortfor hon med afundsam,
mycket ogillande stämma.
»För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me
kräken i morse.»
»Fy en sån’ otäcking, som inte väckte oss», sade
Gertrud med nästan gråt i rösten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
