Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon skrattade; ett afbrutet konstigt skratt. Men hon
sade att det icke hade något att betyda, jag skulle blott
ligga stilla och sofva. Alltså vände jag mig om och
tillslöt ögonen. Men hvarför hade hon gråtit?
Stackars lilla mamma: Hon hade öfvertygelsen,
— hvilken visserligen mer berodde på medfödd tro
än på någon erfarenhet — att alla små barn vore
englar och att de hade hemlängtan och tyckte lifvet
på denna jord vore en tung fångenskap. Mitt prat
om andarne måste fylt hennes stackars dåraktiga hjärta
både denna och ack! mången annan natt med en
obestämd fruktan.
Efter denna händelse såg jag ofta hur min mamma
uppmärksamt iakttog mig. Isynnerhet vid måltiderna.
När de slutat antog alltid hennes ansikte ett lugnare
och nöjdare uttryck.
En gång hörde jag huru hon vid bordet hviskade
något till min pappa. Barn äro icke alldeles så döfva,
som deras föräldrar tro! »Han tycks dock äta
ganska bra.»
»Äta!» sade min pappa i samma tydligt hörbara
hviskningston. »Om han dör af någonting, så är det af
att äta för mycket.»
På det viset blef min lilla mamma lugnad och
antog att min medengel mycket väl ännu en stund
kunna tåla sig utan mig. Och då jag lade bort
barnskorna och af pojken blef en man, upphörde jag att
tro på andar och äfven, ack! på mycket annat, som
man gör bättre i att tro på.
Men minnet af den dystra kyrkogården och de
skuggor som gledo fram och tillbaka där, kom i dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
