Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 151 -r
hans sida, skrattade också. Och då gick det plötsligt
upp ett ljus lör mig.
Jag skyndade fram till henne och grep om hennes
arm.
’Ni heter inte Louise’, sade jag, i det jag blickade
rakt in i hennes ögon. Det var närgånget gjordt af mig,
men jag handlade efter ögonblickets ingifvelse.
’Nej’, svarade hon lugnt, ’men så heter en mycket
kär barndomsvän till mig. I natt har jag fått lösningen
på en gåta, som jag grubblat öfver i två år. God natt,
syster, och tack för att ni hämtade mig.’
Hon reste sig upp och gick, och sedan jag lyssnat
tills hennes steg förklingat i trappan, drog jag upp
gardinen och släppte in det första morgonljuset.
»Jag har aldrig förrän nu berättat denna episod
för någon människa», slutade hon, då hon tog det tömda
portvinsglaset ur min hand och rörde om brasan. »En
sjuksköterska skulle inte få stor praktik, ifall hon hade
rykte om sig att begå dylika blundrar.»
En annan af hennes berättelser visade mig
äktenskapet från en mera kärleksfull sida, men, såsom hon
tillade med en ironisk blixt i ögat, så liade icke heller
detta par varit gift mera än en kort tid — hade i själfva
verket just återvändt från sin bröllopsresa.
De hade rest på kontinenten, och där hade båda
ådragit sig tyfoidfeber, som bröt ut genast vid
hemkomsten.
»Jag kallades till dem samma dag de kommo hem»,
sade hon; »mannen var den förste, som intog sängen,
och hustrun följde hans exempel tolf timmar senare.
De lågo i två rum, som gränsade intill hvarandra, och
så ofta det gick för sig, läto vi dörren mellan de båda
rummen stå öppna, så att de kunde ropa till hvarandra.
Stackars varelser! De voro riktiga barn båda två
och do oroade sig mera för hvarandra än för sig själfva.
Hustruns enda oro var att hon icke kunde göra något
för »stackars Jack». ’Ack, syster, ni är nog snäll emot
honom, inte sant?’ brukade hon säga, ocli hennes stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
