Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 163 -r
tan. Då mannen med positivet kom i närheten af
gaslyktan, så att jag tydligt kunde se hans ansikte, ryckte
jag till af förvåning. Att döma af ansiktet kunde jag
ha svurit på att det var Joseph, men allt det öfriga gjorde
ett sådant antagande orimligt. Frånsedt tiden, platsen,
hans uppförande, kamrater och instrument, fanns det
ändå tillräckligt, som gjorde en sådan förmodan
orimlig. Joseph var alltid slätrakad, och denne ungdom
hade ett par f juniga mustascher och ett kort, rödt stubb
på kinder och haka. Han var klädd i den storrutigaste
kostym jag någonsin sett utom scenen, hade
blankläderskor med pärlemorknappar och en halsduk, som
under tidigare sekler skulle nedkallat himlens åskor öfver
hans hufvud. På hufvudet bar lian en bredskyggig
hatt med låg kulle, och mellan sina läppar höll han en
stor, illaluktande cigarr.
Men huru jag än resonerade var ansiktet dock
Josephs, och drifven af en nyfikenhet, som jag inte kunde
bekämpa, höll jag mig i hans närhet och observerade
honom.
En gång förlorade jag honom ur sikte, men jag
behöfde icke riskera att göra det för någon längre stund,
ty därtill var hans kostym alltför i ögonen fallande,
och snart fick jag åter syn på honom. Han satt ute på
hamnpiren, där det icke var så fullt med människor,
och höll sin arm om lifvet på en flicka. Jag smög mig
närmare dem. Hon var en munter, rödkindad tös med
ett vackert, ehuru ytterst tarfligt utseende. Hennes
hatt låg bredvid henne på bänken, och hennes hufvud
hvilade mot hans axel. Det såg ut som om hon skulle
varit mycket förtjust i honom, men han var
synbarligen icke vidare trakterad.
»Tycker du inte om mej, Joe?» hörde jag henne hviska.
»Jo, visst gör jag det», svarade han utan minsta
tillstymmelse till entusiasm.
Hon gaf honom en vänlig klapp, som han icke
besvarade, och några minuter senare mumlade han några
ord till ursäkt, reste sig upp och lämnade henne, Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
