Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 POSTFARS BEGRAFNING
Jag brukar gå och se på kistorna. De äro så olika.
Äldre folks kistor äro helt svarta, med eller utan blommor,
just som det blifvit. Barnens och ungdomens kistor tycker
jag mest om. De äro vackra, målade i klaraste kobolt-
blå färg och prydda med kransar och blommor. Vackrast
äro de hembundna kransarna af friska blommor. Jag
minnes särskildt en. Den var bunden tätt och fast af
röda lingonklasar, ljusröda malvor, gula ringrosor och
mörkblå stormhattar. Hur väl den passade mot det
starka blå på kistan. Den talade sitt särskilda språk
om kärlek och saknad. |
Men de konstgjorda kransarna säga ingenting och
betyda ingenting och inte heller äro de vackra. Det är
väl därför man försöker hjälpa upp dem, genom att fästa
dit papper med vackra verser och afskedsord.
Blommor passa väl ihop med kistans öfriga utsmyck-
ning: silfverstjärnorna på locket, den hvita florsgarne-
ringen och det blekröda bandet med de mångfärgade
pappersrosorna på.
»Hon tyckte så mycket om det som var fint,» sade
en mor till mig en gång, då vi stodo vid liten blå kista
prydd med blommor.
Här har varit stor begrafning i dag. Den har haft
en högtidligare prägel än vanligt och mycket folk har
samlats till kyrkogården.
Det var den gamle postfar som begrofs. Åttiofem
år hade han lefvat, och i mer än tjugu år hade han gått
med posten. Ända tills i somras, då det blef honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
