Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan från kyrkvinden. Helgonet hade hvarken
armar eller bredyxa i behåll och intet spår af
förgyllning i krona eller blåfärg på mantel. Det
såg sannerligen så sorgligt ut med kungamartyren
som om han länge legat i saltvatten och
skvalpat mot hvassa strandstenar. Så sliten och
grå syntes kroppen som gammal kork.
I Storgården betraktades helige Olof med
vördnad; många i släkten hade ju burit hans
vackra namn, och det hade ock med heder
förts af den lilla flinka briggen, mot 1830-talets
slut byggd på gårdens eget skeppsvarf. På den
tiden var det enligt gammalt folks berättelser
än brukligt att med tvenne brinnande ljus den
29:de juli hedra Sankt Olof.
I Frimännens gård hölls för resten allt
gammalt i helgd. Den ärfda seden var sådan, och
i skären betydde seden mer än skrifven lag.
Det gafs ock annat i huset som syntes
främlingar underligt. Steg en tröttgången vandrare
in öfver förstugans höga tröskel och ville haka
upp mössa eller ränsel, fick han lof att
ansenligt höja både öga och arm för att nå upp
till klädhängaren på vänsterväggen. Den stack
ut sina tolf brunslitna björkknaggar på fyra
alnars höjd från golfvet och satt stadigt på
samma plats, där gårdsbyggaren i tiden väggfäst
brädan med fyratums spik. Kortvuxna gäster
och barn behöfde hjälp för att komma åt sina
hufvor och hattar, och den handräckningen fingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
