Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
ordet och inte han, och var viss på att äfven
han inom natt och år får skåda »Skiparn».
Gå då vackert hem och välsigna sig och kryp
med hufvudet under täcket och vänta på det
som kommer. Känner han ordspråket »Slå sten
mot uggla, slå uggla mot sten, det gäller alltid
ugglans ben.» — Jaså inte, men hör på nu!
För tjugu år sedan fanns här på vår ö en
häst, hvars make inte finnes inom tio socknar.
Frimans far hade köpt den för 115 silfverrublar
af en kofferdiskeppare från Nagu, och därför
fick hästen namnet »Skiparn». Brun var
vallacken till färgen, stor och stark. För honom
var intet lass för tungt. Fram gick det med
fart uppför och utför backar. Men ett fel hade
Skiparn liksom andra syndiga människor, ocli
hans var, att han inte tålte se någon ofärdig.
Kom där någon med armen i band eller
lin-kande på träben, så stegrade ban sig och satte
af i vildaste sken.
På den tiden brukade min läromästare,
skomakar Westerlund, färdas kring stugorna på ön;
skicklig var ban i sitt arbete, men hade det
felet att gå på kryckor. När Skiparn första
gången såg skomakaren på fyra ben komma
öfver ribacken, satte han ;af till skogs. Och när
samma sak händt en gång till, måste folket
hålla Westerlund inne, när hästen var ute.
Ingen kunde förklara hvarför Skiparn inte tålte
se åt krymplingar. Sin hemlighet tog han med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
