Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
förblef han nästan alla de tjugu timmar färden
tog i anspråk. Augustisolen lyste, men han låg
och frös under sin slitna schal och lotsens
tjänstvilligt lånade jacka. Ibland hördes den sjuke
mumla några ord eller läsa upp bela meningar.
Med bekymmer lade Lars märke till att
kamraten låg i feberyrsel.
När båten norr om Husö löpte in genom
snndet mellan Finnö och Sottunga-landet, såg
nian på dess södra strand den lilla träkyrkans
röda färg lysa fram mellan gröna träd. Där
ville Magistern stiga i land och till fots gå upp
till byn. Lotsen kunde ju ensam segla sin båt
in till bysbornas hamnställe. Lars och
Rilander hade att vandra norrut längs en smal
gropig stig, som var öbornas kyrkväg. Till närmaste
boning var det en half timmes väg och till
prästen tiofaldt längre. Han bodde i Föglö och
kom blott en gång i månaden för att predika
i Sottunga. Då prästen anlände på lördagen,
tändes en eld på norra kasberget, för att
Moss-hagaborna följande dag skulle veta infinna sig
till gudstjänsten.
Kyrkan stod ensam och öfvergifven långt
borta från människornas vanliga vägar. Det
hade Magistern fått höra i Abo, och med
detsamma förnam han Guds kallelse att fara öfver
hafvet för att bringa andlig tröst åt den lilla
bortglömda församlingen.
Lars tog fiollådan under ena armen och Ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
