Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
— Ser husbonden, människan kan inte spå,
men hon kan ana, likasom hon kan tro sådant
hon inte begriper.
— Hvad säger du, Erika, till sådant prat?
Rusthållerskan spratt till, då hennes namn
sköt fram ur mannens tal, och hon sände
honom en tacksam blick med svaret:
— På den frågan, Lars, ville jag svara något
riktigt klokt. Låt mig fundera litet; kanske
tanken hittar det den söker.
— Som du vill, Erika. — Isaksson och
Nyström, töm båten! Vi ska hala upp den och
se åt hvai- felet sitter, eftersom den börjat taga
in vatten. — Jag ska själf hämta ett par
dugliga ltaflar från vedskjulet. Frans Fredrik
Blomberg, ogifte ungkarl, du som lär vilja gifta dig
med vår förra Anna, följ med, så springa vi
i kapp. Se upp, friare, och följ en Friman, om
du törs!
Rusthållaren, som hukat sig ned, gjorde ett
väldigt språng öfver fiskkorgen ?id Vendia
Martinas fötter och bortom denna öfver en
ensamstående två alnar hög sten, och sedan bar det
af med .god fart rakt upp mot gårdsplanen.
Blomberg vågade ej hoppet, utan väjde för
stenen och löpte sedan hack i häl efter husbonden.
Kvinnorna skrattade och de gjorde det än,
då de båda männen efter ett par minuter
återvände med hvar sin kafvelstock öfver axeln.
— Se så karlar, upp med båten och det fort!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
