Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Från moster Vendia, som åter syntes i
dörröppningen, kom första svaret:
— Försök alt bulta husbonden under fötterna.
— Nej, bulta honom i ryggen, uppmanade
Lena Råbäck med tårar i ögonen.
— Låt bli med sånt, utbrast Asta Maria. Det
är väl bröstet om något som ska gnidas, och
flickan gjorde som hon föreslagit.
Friman stönade, plågad af andnöd, och hans
hy förändrade färg.
— Gud i himmelen! Pulsen är så svag,
klagade Erika. Finns här ingen klok och
barmhärtig människa, som kan hjälpa?
— Här är en som vill försöka, ljöd i
detsamma en röst i dörren, och kantor Carlsson
trädde fram till sängen . En blick och han
utbrast: — Kasta ut några sängkläder på
stugu-golfvet. Vi måste flytta- honom ut. Här är det
för varmt och trångt. — Se så, kvicka tag, det
gäller lifvet.
Friman bars ut i stugan. Kantorn slängde
af sig rocken och knäföll tätt invid Lars hufvud.
Därpå grep han dennes underarmar, drog
armarna uppåt och nedåt samt pressade med stor
kraft öfverarmarnas inre sidor mot den sjukes
bröst och veka lif.
Samma rörelser utförde han sedan utan
afbrott och alltid i samma behärskade takt. Den
blåaktiga ansiktsfärgen bleknade och Friman
återkom till medvetande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
