Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Pastores, Comministri och Skolmän - Kongsbacka och Hanhals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pastores. 517
sena gudstjensten här, nödgades de besöka främmande kyrkor. Verkliga
orsaken? Ur en upsats af C. J. Bohlin: ”Denne lille man upväxte i stor
fattigdom . . i början svinherde, sedan fåra- och getherde. Under
sina vandringar i skogen brukade han högljudt sjunga och
declamera för sin hjord, samt inrättade sig t. o. m. altaren och
predikstolar, från hvilka hans stämma hördes i skogens djup och samlade
tilhörare, hvilka, gripna af sångens makt, antogo som gifvet at han
vore född til prest eller åtminstone til klockare. Började studera.
Hans studier fortsattes vid Gbgs gymnasium, där han gick så pass
framåt, at han började skrifva grekiska chrior. Upträdde en dag
på Unnaryds predikstol och gaf sig til känna som ett den
församlingens barn, användande til inträdesspråk: ”jag är Joseph eder
broder”, låtande dem förstå at han var identisk med den fattige
herdegossen, som fordom lät höra sin röst i deras skogar. Detta
åstadkom mycken rörelse och välvilja, som äfven gaf sig luft i ett
hederligt offer och i småländska naturalia. L. var ett stort origi-
nal. Hans kropp var utan all partium convenientia: gången
vacklande och jämnvigtslös, hufvudet enormt stort, i vigt motsvarande
minst 2 ordinära manshufvuden(?). En frenolog skulle visst med
förtjusning behandlat detta väldiga cranium. Sjelfva truncus var af
vanlig kaliber, af godt smålandsvirke; benen däremot små och
otympligt stälda. Hans röst ojämn: än skrällande och stentorisk, än
gnällande och hvass, men alltid starkare, än behöfligt, i det dagliga
umgänget. S blef i hans mun alltid Sch. Begåfvad med burlesque
humor, strödde han infall omkring sig, tilsatta med classiska fraser.
Blifvande prest, inträdde han en dag hos Wingård. Sedan denne,
som alltid var fördjupad i arbete, en stund åhört L—s hostande,
vände han sig åt dörren, plirande med sina små spelande ögon på
L. och frågade: hvem är du? L. genmälde: Hr biskopen måtte väl
känna igen Johan Lindahl, som varit gymnasii alumnus flera år.
Följande samtal: Nå, hvad vill du här? ”Jag vill anmäla mig at
blifva prest”. Men du syns ju icke? ”Om jag icke syns, så hörs
jag, det vet jag”. Du bör vara mera afmätt och icke så framfusig
och oskrädd. ”Det vill säga, hr biskopen vill at jag skall
förställa mig, men se, det kan icke Lindahl, utan sådan jag är, så är
jag”. ”Vi få talas vid i tentamen,” afbröt honom W. då. — Då nu
L. skulle tentera för M., upstod följande colloquium: ”Hvarför
brukar I glasögon och tillika blå?” Svar: ”i anseende til mina usla
ögon och på läkarens tilsägelse: id quod doleo”. — ”Uti denna
Davids psalm, hvad betyder egentligen ischon?” Sv. ”Det betyder
ögonsten”. — ”Minime, det betyder egentl. homuncio eller lille
man, en sådan som I”. Därvid hviskade L , subiratus, til sidokamraten:
det lög han. (”han” hade dock rätt); andra frågor och svar at förtiga.
— Sin pastoralexamens absolverande firade han med en sexa på
”prins Ĉarl,” til hvilken han äfven bjöd biskop och Consistoriales.
Öförglömmelig blef denna sexa genom värdens oförlikneliga
upsluppenhet. Sedan biskopen aflägsnat sig, brast munterheten ut i
sånger, i hvilka patagonen från S—a (som han kallade sig sjelf)
kraftigt deltog. Sjelfva N. Beckman blef så upspelt, at han
instämde i sången: ”Götherna fordomdags drucko ur horn”. Då han
sökte Marstrand, fick han blott en röst af en vid namn FTeufel.
L. försökte sig i äldre dagar äfven på vers. Några af hans visor
finnas i Kongelf antecknade af hans där varande vänner”. Bodde
efter eldsvådan i Kongsbacka, på Grisella vid Hanhals. — Gif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
