Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Upsala skola (1832-1836)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke skilja råg och hvete, icke tall och gran, knappast ek
och björk, men skref de mest glödande naturbeskrifningar,
däruti de träd mest prunkade, som hade välljudande namn,
såsom sykomorer och lemoner.
Sedan Nybom ett år före mig tagit studentexamen,
vidgades hans sällskapskretsar, och vårt umgänge blef
mindre träget. Glad, kvick och oförarglig blef han
allmänt omtyckt men också bortskämd, och hans smak för
punsch började på honom utöfva ett olyckligt inflytande.
Beväringsexercisen blef en vändpunkt i hans lefnadssätt.
Studenterna bildade den tiden en särskild beväringskår,
som valde sina egna korpraler, präst och klockare. Nybom
blef klockare, till hvars funktioner hörde icke blott att taga
upp psalmerna till korum utan ock att proponera skålar
och hålla tal vid de gemensamma sexorna, hvilket Nybom,
med fuktad strupe, fullgjorde på vers och prosa så
ypperligt, att han sedan för samma ändamål oupphörligt anlitades
i en mängd samkväm. Småningom blef det för honom
en vana att snart sagdt dagligen hålla sina lifsandar uppe
med punschånga, och återverkan däraf under andra delar
af dygnet gjorde samvaron med honom för mig rent af
vidrig. Ännu värre blef det, då han för sitt uppförande
blef uppsagd från en kondition, som han haft i ett
aktningsvärdt hus. Han sökte nu döfva sina kval häröfver i ruset,
och en tid stod han på gränsen af ett fullständigt förfall.
Med ett rått högmod, hvaraf icke ett spår förmärktes hos
honom i nyktert tillstånd, utfor han nu mot hela världen,
som icke förstod att uppskatta hans storhet utan ville mäta
honom med måttet för hvardagsmänniskor. Jag gjorde en
gång, sedan äfven jag var student, ett försök att vädja till
hans bättre väsen och skref till honom ett allvarligt bref,
däruti jag, manad af vår gamla vänskap, besvor honom
att vända om från sina förvillelser. Hans svar, som jag
äger i behåll, uttalar en varm tacksamhet för detta bevis
på fortvaron af en vänskap, som han af mitt kallsinniga
bemötande under den sista tiden trodde sig hafva för
alltid förlorat och hvaröfver han känt en bitter sorg, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
