Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildandet af 1858 års ministär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrån att Hamilton ansåg den blifvande konseljen böra bildas
så, att ledamöternas blotta namn innefattade ett program,
ansåg han tvärt om, att hvarje »coup d’éclat» borde
undvikas och att systemet borde vara att i hvarje fall efter
mogen öfverläggning göra det, som fanns bäst, därvid icke
afseende stundens förlägenhet utan samhällets stora
syftemål. Genom det inbördes stöd, man fann hos hvarandra,
skulle, hoppades han, man äfven småningom känna sig
starkare emot utvärtes påtryckningar, än man nu såsom
enskild kunde göra det.
Vi samtalade i ämnet åtskilliga gånger, och hans
framställda åsikter, hvilkas hufvudinnehåll jag tecknade mig till
minnes, slogo lifligt an på mig. Så vidt jag kunde läsa i
hans själ, var han ledd af en upphöjdhet i tänkesätt och
en oegennytta, hvilkas like jag sällan sett. På samma gång
fann jag hos honom en energi, som nästan höjde honom
öfver mänsklig svaghet. En morgon, då jag kom till
honom, hade han vakat hela natten hos en i kolera döende
moster och ej varit afklädd; en halftimme senare skulle
han upp i plenum, men mellantiden använde han att tala
med mig; och då jag kom en annan dag, hade han, såsom
jag sedermera erfor, nyss förut erhållit underrättelsen om
en väns obestånd, hvarigenom han sades hafva förlorat
hela sin förmögenhet, men talade dock med oförminskadt
intresse om fäderneslandets angelägenheter. Han led af
svagt bröst, och då konung Oskar före riksdagens början
hade anmodat honom att blifva landtmarskalk, sade han
sig hafva begärt, att innan han svarade få rådfråga en
berömd läkare i Berlin. Denne hade förklarat, att den ena
lungan var förtärd och den andra så angripen, att om han
åtog sig en plats, där han måste anstränga sin röst, så
skulle det snart vara förbi med honom, och med detta
besked reste han hem och mottog landtmarskalksstafven.
Läkarens spådom hade dock icke besannats.
Något bestämdt svar påkallades nu icke af mig, och
jag gaf det ej heller. Jag sade, att jag skulle anse
mottagandet af det ifrågavarande ämbetet såsom en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
