Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen år 1866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Reservanter hade äfven angripit utfärdandet af
en lag om räntans frigifvande, som blifvit af
mig kontrasignerad. 1863 års riksdag hade vid
afgifvande af sitt lagförslag i detta ämne anhållit,
att Kongl. Maj:t skulle välja den gynnsammaste
tidpunkten för att utfärda lagen, och Högsta
domstolens pluralitet hade afstyrkt förslaget. Jag
försvarade mig med att förslaget skulle förfallit,
om lagen icke blifvit utfärdad före nästa riksdag,
och den gynnsammaste tidpunkten emellan riksdagarna
hade blifvit vald. Högsta domstolens anmärkningar
hade icke afsett tidpunkten utan själfva saken,
men rikets ständer kunde väl icke klandra, att
deras eget förslag icke blifvit afslaget. Häremot
förmente man, att riksdagens mening måste hafva varit,
att om ingen gynnsam tidpunkt inträffade före dess
nästa sammanträde, så borde frågan för den gången
fått förfalla, och tiden hade nu varit synnerligen
ogynnsam. Hvarken tidpunkten eller de af Högsta
domstolen anmärkta brister hafva emellertid, så vidt
jag vet, i tillämpningen föranledt några olägenheter
af denna ännu oförändradt bestående författning.
Emot regeringens politik i danska frågan hade
hvarken konstitutionsutskottet eller någon dess
ledamot framställt någon anmärkning. Friherre
A. C. Raab försökte att på riddarhuset åstadkomma
en opinionsyttring af ogillande men fick intet
understöd, och i de andra stånden höjde sig
knappt någon röst. Blanche, som var ledamot af
konstitutionsutskottet, slog hufvudet på spiken,
då han i borgarståndet yttrade: »Man hade haft något
besvär med att krafsa kastanjerna ur elden, men för
öfrigt bör det väl hafva varit klart för enhvar, att
Sverige och Norge hvarken kunde eller borde kasta sig
i en strid, där själfva England och Frankrike drogo
sig tillbaka.»
I tvenne frågor led jag nederlag både på
riddarhuset och hos rikets ständer. Den ena angick
en pension åt J. G. Richerts änka. Med afseende
på mannens utomordentliga förtjänster om vårt
lagstiftningsarbete, hade jag, utan att tänka på att
han också var den af Treffenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
