Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1868 års ministerkris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland annat för att öfvervara universitetets i Lund
jubelfest; och det beslöts, att han då skulle kalla
till sig Wachtmeister från Köpenhamn samt anmoda
honom att öfvertaga utrikesportföljen.
Då jag skulle vara ordförande i regeringen under
konungens frånvaro, kunde jag icke medfölja till Lund,
ehuru jag där skulle kreeras till juris utriusque
doctor. Kallelsen därtill var desto mera oförtjänt,
som denna doktorsgrad afser lärdom i den romerska
lagen och den kanoniska rätten men jag alls icke
studerat någondera. Professor Schlyter, som var
promotor, hade den vänligheten bedja att få skänka
mig min doktorsring, hvilket jag mottog med så mycket
större nöje, som jag hade föreställt mig, att han,
som var känd för mycket konservativa tänkesätt, skulle
i likhet med Lunds universitetslärare i allmänhet se
mig med oblida ögon för representationsförändringens
skull.
Som jag visste, att kungen ville göra några ombyten
på de högre utländska ministerplatserna för att
där kunna insätta personliga skyddslingar utanför
den diplomatiska banan och jag var förvissad,
att Wachtmeister icke därpå skulle vilja ingå,
så skref jag till honom i förväg och bad, att om
han icke härom kunde komma öfverens med kungen,
han likväl icke skulle svara ett definitivt nej,
förrän jag fått använda mina bemödanden att förmedla
skiljaktigheterna. Denna personalfråga blef, då
Wachtmeister kort därefter kom upp till Stockholm,
ordnad till hans belåtenhet. Han framställde ock
åtskilliga andra postulater, som från början gåfvo
mig det intryck, att han var alltför mycket doktrinär
för att vara fullt praktisk, i hvilken uppfattning
jag sedan under mitt samarbete med honom fann
bekräftelse. En af hans fordringar vid inträdet var,
att man icke skulle röra vid biskoparnes myndighet,
som han fann nödig för svenska kyrkans bestånd,
hvartill jag förklarade mig icke heller hafva någon
afsikt. Han skref väl och koncist samt förstod
godt att iakttaga de förenade rikenas värdighet
i förhållande till utrikes makter. På riksdagen
förde han ett kraftigt och bestämdt språk. Till sin
personlighet var han ett original.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
