Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen och ministerkrisen år 1883
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom vara lugn och sade, att det var otänkbart,
att regeringen skulle våga taga en man af Abelins
anseende för hufvudet för en reservation, som endast
höll sig till sak och ej innefattade annat, än hvad
Abelin alltid såsom krigsminister och riksdagsman
konsekvent uttalat. Detsamma yttrade jag äfven till
Posse, då han kände sig för om min tanke, och hotet
blef aldrig satt i verket.
Vid mitt nästa företräde ansatte mig kungen
ganska hårdt, men sedan jag framhållit, dels att
jag tillhörde första kammarens minoritet, hvadan
mitt inkallande icke kunde uppfattas såsom något
tillmötesgående emot dess majoritet, och dels att
jag alldeles icke kunde tillråda att till nästa års
riksdag framlägga det nu förkastade förslaget, samt
att jag, som år 1880 afgått, därför att ingenting
kunde uträttas i försvarsfrågan, borde vara befriad
från att åter gå in med program att däruti under den
närmaste tiden göra ingenting, hvilket jag emellertid
trodde vara det enda lämpliga, så accepterades
slutligen mitt undanbedjande, men kungen bad mig
omtala det tillbud jag fått jämte min vägran, hvilken
äfven konungen själf ämnade berätta.
Sedan ryktet spridt sig, att jag vore påtänkt
till statsminister, och innan man visste, att jag
afböjt uppdraget, sökte man i pressen afskräcka
från dess framställande, och för att nedsätta mina
förtjänster uppgåfvo Dagligt allehanda och Figaro,
som då var Wallenbergs organ, såsom ett kändt
faktum, att Gripenstedt varit drifkraften till
representationsförändringen och jag endast ett
tämligen viljelöst redskap i hans hand.
Nu blef det en formlig jakt efter en
statsminister. Inom konseljen erbjöds platsen åt
Hochschild och Steyern, men de undanbådo sig. Därefter
ansattes Ugglas och på det skarpaste Thyselius,
men förgäfves. Likaså vägrade Oskar Björnstjerna,
ehuru han, liksom Thyselius, väsentligen bidragit att
framkalla situationen och icke kunde förebära någon
giltig ursäkt. Tankarna föllo sedan på Ehrensvärd,
Bennich och Karl Ekman, men sedan den sistnämnde
antydt, att han hade någon anledning antaga, att
Thyselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
