Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställe – nämligen där vi bo – höjde sig som en ö
ur vattnet, men att alla öfriga delar af henne låge
under vattnet, hvadan antipoder icke kunde finnas.
Till ytterligare stöd härför framdrog man en utsago
af Aristoteles, som dock saknar all grund, nämligen
att Röda hafvets vatten hade en mycket högre nivå än
Medelhafvets. Vattnet stode sålunda högre på södra
halfklotet. Albertus Magnus betviflade dock detta
och påstod – äfven med stöd af antika författare –
att den norra delen af jorden vore högre, och att
särskildt vattnet där funnes i vida större mängd
än i södern, ty köld bidroge till vattenbildning,
medan värmen afdunstar det. Likväl var tron på
en nivåolikhet mellan södra och norra halfklotets
vatten så rotfäst, att denna lära användes som stöd
emot antipodläran.
Slutligen tillkom den allmänna föreställningen, att
vattnet intoge en mycket större del af jordens yta än
landet, fyra gånger så stor[1]. Detta bevisades
därmed, att då jorden var tyngre än vattnet, måste i
stället det senare elementet intaga en större volym.
Och någonstädes skulle denna vattenmassa finnas; då
den ej fanns på vårt halfklot, måste den vara att
söka på det andra, där alltså intet antipodland
kunde få plats. Denna åsikts försvarare påstodo
dock icke, att vattnet som ett berg var hopadt på
södra halfklotet, utan tillgrepo for att förklara
saken teorien om att jord- och vattenkloten voro
två excentriska klot, i det att jordklotet liksom
simmade i vattenklotet. Emellertid fick man lof att
anpassa denna lära till det geocentriska systemet
och detta gjordes mycket sinnrikt i priorn GREGORIUS
REISCH’S geografiska arbete Magarita philosophica
nova, som först utkom 1503, därefter i en mängd
andra upplagor[2]. Jordens och vattnets sammanlagda
massa bilda ett klot, med två medelpunkter tyngdens
och volymens centra. Det senare ligger alldeles i
midten af den förenade jord-vattensfären och är hela
världssystemets medelpunkt. Däremot ligger tyngdens
centrum (tyngdpunkten) utanför detta volymcentrum,
men dock på jordens axel, som naturligtvis är
större än jord-vattenklotets radie, ty eljes skulle
väldsmedelpunkten icke ligga inom jorden. Tyngdpunkten
kunde å andra sidan icke sammanfalla med jordens
medelpunkt enär den af vatten täckta delen af jorden
vore tyngre än den del som var vattenfri, utan den
läge närmare den sidan af jorden, som betäcktes af
haf. Därmed var
<bildtext>
De två sfärerna.
Fig. 13. Ur Margarita Philosophica.
</bildtext>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
