Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600) - VIII. Östra och Norra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna period[1].
Så har jesuiterpatern PETER PAEZ,
som 1623 dog i Abessinien, där han lefvat i 20 år,
upptäckt Blåa Nilens källor, och äfven andra katolska
missionärer besökte detta land. Men i hufvudsak blef
icke kunskapen om det inre Afrika något väsentligare
befordrad under denna tid. Orsaken därtill var
kanske förnämligast den, att här icke lockade sådana
materiella fördelar, som föranledde de flesta om
icke alla resorna under tidehvarfvet, och hvilka,
om de än icke alltid vunnos, dock alltid hägrade som
den förnämsta driffjädern. Det är först långt senare,
som det vetenskapliga forskningsbegäret framkallade
upptäcktsresor till okända land.
VIII. Östra och Norra Europa.
Föga mer än antiken kände västerlandet under
medeltiden af den stora ryska slätten och dess
förhållanden. Visserligen hade några resanden
dragit därigenom, men vanligen blott på genomfart
till mongolerkhanen. Helt knapphändiga voro de
beskrifningar, som funnos[2],
och än torftigare och oriktigare de få kartor, som sökte
gifva en bild af Ryssland. En af dessa resande, den
påflige legaten NICOLAUS A CUSA (1401–1464) har sannolikt
lämnat en något fullständigare karta öfver landet, hvilken
bl. a. legat till grund för kartorna i Ptolemæos
editionerna af 1507 och 1513. I den förra möta vi
först namnen Moskva, Smolensko, Kowno, Grodno,
Kiev m. fl.
Något större ljus började falla öfver östra Europa
mot medeltidens slut, då de tyske kejsarne affärdade
ambassadörer till storfursten i Moskva, hvilka
medförde underrättelser om det i så många afseenden
för en västerländing egendomliga landet. Sådana voro
NICOLAUS POPPEL, som två gånger 1486 och 1489 besökte
Moskva, GEORG VON THURN (1490–92), MIKAEL SNUPS
(1492), JUSTUS KANTINGER (1504) och MATHIAS VON
MICHOW (1517), af hvilka den senare skref en god
resebeskrifning, i hvilken han bestämdt förnekar
tillvaron af de Riphæiska bergen, som man tänkte
sig gå från öster till väster i norra Ryssland. Hela
landet var en slätt med några höjder, som icke
förtjänade namn af berg[3]
Men den, som först lämnat en vidlyftigare skildring af
landet samt därigenom gjort det närmare kändt i västra Europa,
var ambassadören, friherre SIGISMUND VON HERBERSTEIN
(1486–1566), som två gånger var kejsarens sändebud
dit (1517 och 1526–27[4]). Han hade rest äfven med
vetenskapliga syften, såsom man kan se däraf, att
han medförde ett astrolabium för att bestämma vissa
orters matematiska läge. Med ledning af de forskningar
han gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
