Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hydrografi. Hafvet var föremål för talrika både
praktiska undersökningar och teoretiska spekulationer
under denna tid. Vid periodens början lämnar VARENIUS
en noggrann teckning af det, så noggrann som det då
var möjligt att göra den. Han bevisar, att dess yta
hade sfärisk form. Däraf finge man dock ej draga
den slutsatsen, att hafvet långt från stränderna
stode högre än vid dessa, utan tvärtom ansåg han,
att haf och land öfverallt hade ungefär samma höjd,
utom där berg reste sig, ehuru det, då man från
en strand såg ut öfver hafvet, såg ut som om detta
vore högre än landet. Han opponerar sig bestämdt mot
det gamla antagandet, att hafvet vore högre på vissa
delar af jorden än på andra, såsom t. ex. högre vid
polerna än vid ekvatorn eller att Indiska hafvet
stode högre än Medelhafvet. Möjligt vore dock, att
Atlantiska och Indiska hafven hade en något högre
yta än Medelhafvet borta vid Asiens och Egyptens
kuster. Det var en gammal tro, att Röda hafvet stod
högre än Medelhafvet, och att af denna anledning en
kanal mellan dem skulle medföra att stora delar af det
senares kuster sattes under vatten. Ehuru, som nämndt,
Varenius icke alldeles förnekade möjligheten häraf,
sökte han dock visa, att det varit andra skäl än
detta, som gjort att en dylik kanal icke kommit till
stånd[1], och han
var i hufvudsak böjd för att antaga,
att alla sammanhängande haf hade samma ytnivå. –
Genom de undersökningar som LEPÈRE verkställde öfver
Röda hafvets och Medelhafvets inbördes höjd vid tiden
för Napoleons egyptiska fälttåg trodde man sig dock
hafva funnit bekräftelse på, att det förras yta var
mycket högre, en villfarelse, som rättades genom nya
afvägningar 1828.
Hafvets djup var ej mycket kändt på denna tid, enär de
brukliga lodlinorna icke på alla ställen räckte till
botten. Därför var den tron icke sällsynt, att hafvet
vore »bottenlöst». Det är häremot som Varenius[2] riktar den eljes något egendomliga satsen »att oceanens
djup ingenstädes är oändligt, utan att den öfverallt
har en botten». Han söker också bevisa, att man
icke, såsom de gamla gjort, kunde påstå, att hafvet
liksom floderna hade några källor[3]. Hvarifrån dess
salthalt härleder sig, lämnar han delvis oafgjordt:
den kunde vara ursprunglig, och i detta fall vore
det lika lönlöst att forska efter dess upphof som
att forska efter hafvets eller jordens. Dock synes
han mer böjd för att antaga, att den härleder sig ur
de saltmängder, som finnas i jorden[4]. Riktigt insåg han, att den starkare afdunstningen i den varma zonen
gjorde hafsvattnet där saltare än i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
