- Project Runeberg -  Lärobok i Geologien med särskild tillämpning på Sverige och dess landtbruk /
230

(1868) [MARC] Author: Carl Erik Bergstrand - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Urlerskiffern är stundom kopparhaltig och innehåller äfven vanligen något fosforsyra. Den svarta och kolbaltiga kiselskiffern eger ofvanstående sammansättning, men de arter, som ega en mera ljusgrå färg, innehålla alltid öfver 90 procent kiselsyra och skiljas genom sin osmältlighet för blåsröret från hälleflintan.
Spec. vigten hos urlerskiffern är 2,68—2,89 och hos kiselskiffern 2,59—2,80.
Det torde vara tvifvel underkastadt, huruvida ej flera former af såväl urlerskiffern som kiselskiffern äro af sedimentärt ursprung och således böra räknas till de neptuniska bergarterna. Man har visserligen ej funnit några spår till organiska varelser, såsom växter eller djur, uti dessa bergarter, men den ofta förekommande kolhalten hos desamma synes likväl häntyda derpå, att de bildats under en tid, då organiska varelser existerade på jorden. Urlerskiffern kan i alla händelser betraktas såsom den yngsta bland de kristalliniska skifferarterna och bildar sålunda öfvergången till den sibiriska formationens bergarter. Hvad kiselskiffern angår, så träffas densamma i så nära samband med de rent neptuniska bergarterna från sibiriska och devoniska formationen samt till och med under ännu sednare perioder, att den nästan med fullt skäl skulle kunna upptagas bland de sedimentära bildningarna.
Urlerskiffern eger i utlandet ofta stor utbredning, såsom i Ural, Schlesieu, Irland, Skottland, Frankrike, på Filé- och Dovre-fjäll uti Norge samt i N. och S. Amerika. I Sverige förekommer den vid Storsjön i Jemtland, i Grythytte och Hellefors socknar i Westmanland, vid sjön Långban i Wermland, vid Krusebol, Skärbo och Baldersnäs på Dalslaud. På sistnämnda ställe är skiffern ofta starkt kalkhaltig och får då namn af kalklerskiffter. Uti Transtrands, Ore och Orsa socknar i Dalarne förekommer en mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:37:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/geolgn/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free