Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Skovlarna vredo sig alltjämt runt, och båten ryckte
i linan, varmed den var bunden.
»Stanna nu!» uppmanade Betulander.
Valdemar vred litet osäkert på en krän. Ånga
frustade ut och brände honom, men maskinen stannade ej.
Han vred på alla kranar och muttrar, han kom åt,
men så länge ånga fanns kvar i pannan, tycktes hjulen
ämna gå. Då tog han ett tag i axeln och hindrade,
först tvekande och försiktigt, sedan allt hårdare. Det
suckade och skramlade i hans besynnerliga maskin,
hjulen stretade emot en stund och upphörde sedan att
piska vattnet.
»Jag kan», sade Valdemar för andra gången.
När han täckt över sitt verk med en gammal
presenning, gingo far och son upp mot stugan.
»Anfäkta», sade Betulander halvt för sig själv.
»Tänk om du skulle lyckas ändå.»
Modern såg sur ut, när de berättade för henne om
sonens triumf.
»Vi ha inte så mycke* som en bit bröd i huse’»,
sade hon bittert.
Far och son växlade en lång blick. I den ungas låg
det sorg och missmod, men den gamlas var endast
trött. —
Följande dag överraskades Djupnäsborna av att se
en pustande och stånkande tingest styra av och an
inne i viken. Valdemar satt i aktern och styrde, och
för att riktigt fästa uppmärksamheten vid sig och sitt
verk hurrade och skrek han litet emellan. Han be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
