Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kobben sjunger hon högre och renare. Där har hon
en liten blomstersäng, vid vars ena kortsida en
släthyvlad träpinne står nedstucken. På densamma har
Betulander målat ett siffertal, men det ser man knappt,
ty framför pinnen växer en yvig buske. Det är skottet,
som Betulander tog på begravningsplatsen, det slog
verkligen rot och frodas nu i den feta matjorden. Runt
omkring växa alla sommarens och höstens vackraste
blommor. Så snart en vissnar, rivs den upp och en
annan planteras i stället. Mor Betulander ansar och
vattnar dagen lång. Allt vackert inom kobbens
område har samlats på den lilla fläcken.
»Det är graven, si», säger gumman stundom,
»gossen min ligger där.»
Det händer att någon svarar.
»Ja, men om han ligger där, inte kan han väl skriva
brev då?»
Mor Betulander ser ringaktande på talaren och
säger.
»Det begriper han inte hälften så väl som jag. Mor
hans ska väl veta det, om nå’n. Han lovade ju så
säkert att skriva så...»
Sommargästen vände sig en gång till Alexander
Österman.
»Hör nu, hur lever de egentligen där ute på kobben?»
»Lever?» Alexander tog pipan ur munnen och
spottade. Så kom det lugnt och sävligt. »Inte lever
dom inte... Men det knallar å går förstås. Det finns
ju folk, som har det så pass bra ställt, att di kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
