Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
mitt i natten bortåt byn. »Å det inte en utan
mångfaldiga gånger», slutade anförandet, inte därför att
gumman Westergren ej hade mer att säga utan emedan
rösten svikit henne.
Vreden hade het och röd stigit upp inom Andersson.
Ifall det inte varit skamligt att slå en kvinna, skulle
han ha givit gumman en munfisk, det hade inte varit
mer än rätt, det heller. Men det kunde ha kommit
surt efter, Bernhard Österman gick uppe på backen
och såg nyfiket ned till dem, och Betulanders
Valdemar strök omkring borta vid Ömans nothage och
spetsade öronen för att snappa upp ett ord. Att i
vittnens närvaro låta hänföra sig till något, som möjligen
skulle medföra kostnader eller obehag, hände aldrig
med Andersson. En sant kristlig fördragsamhet jämte
den utvärtes anständighet, det var hans plikt att
iakttaga, avhöll honom. Ja, ja, det var inte ensamt det,
men...
Andersson skickade ursinnig en bred stråle
tobakssaft bort i ett hörn och slog ihop händerna, där han
stod.
»Kan man tänka sej!» utbrast han. »Kan man
tänka sej!»
Så hade ytterligare sten lagts på bördan, när
Betulanders pojke kommit till stället...
»Ge honom så det räcker, moster!» hade han
uppmanat. »Så’na där snåljåpar ha så innerligt gott av
att höra ett sanningens ord emellanåt.»
Glad över att ej längre vara ensam med motstån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
