Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
väret fördes åt sidan och August vågade taga ett steg
ur vrån, dit han flytt.
»Nu går vi», sade svärfadern kort. »Ta yxorna du,
di står i bo’n.»
»Ska bössan med?» sporde August svävande på
målföret.
»Den ska så. Jag såg rävspår i hagen härom da’n.»
August fick med ens mycket att fundera på. Det
var i Anderssons hage han sista tiden mött Kristina
och han undrade, om ej svärfadern syftat på honom.
»Nej, nu ger jag fan i alltsammans!» ropade han
och sprang på dörren efter att förvirrad ha tagit sig
om pannan.
Andersson stödde lugnt bösskolven mot golvet, lade
händerna över mynningen och stödde hakan mot dem.
En stund stod han och såg rätt fram och ju längre
det dröjde, desto spefullare blev hans min.
»Den där säljer vi billigt», sade han föraktfullt.
Så gick han och hängde geväret på väggen över sin
säng. Därefter trädde han in till dottern och skred
med en hållning, som uttryckte nedslagenhet och
förtvivlan fram till hennes bädd.
»Barn, barn», började han med skälvande stämma.
Och då Kristina frågande betraktade honom, fortfor
han halvgråtande. »Har jag inte gjort, va’ jag kunnat
för ditt bästa! Å hur lönas jag?»
Dottern såg ängsligt upp till honom.
»Hörde du?» frågade Andersson och pekade, över
skuldran bakom sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
