Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
August stod med ens på fötterna. Han var likblek
av vrede och om igen höjdes handen till slag.
Nästa sekund stod Kristina skrikande på trappan.
»Han slåss ... han slåss! Far ... far ... hjälp!»
Från ladugården kom Andersson springande och på
den frusna vägen hördes brådskande steg närma sig.
Då August i sin tur stod på förstugbron omgavs han
av en larmande och upprörd hop. Kristina skrek och
gestikulerade, Andersson vred sina händer och över
det hela höjde sig gumman Westergrens stämma,
sekunderad av döttrarnas gälla diskanter. August
ämnade säga, att ingenting förefallit, men Öman klämde
honom mot väggen och lovade att bulta lever och
lungor ur hans kropp. Alexander Österman kavlade på
sitt sävliga sätt upp rockärmarna och förband sig att
hjälpa till, under det Bernhard trevade i fickorna efter
ett tillhygge, medan han hotfull mumlade: slå ett
kvinnfolk, tvi för en håle! Även Betulanders
Valdemar hade kommit till platsen. Han hoppade ivrig
omkring utanför kretsen, sökande det lämpliga
ögonblicket att dela ut ett slag. Inför en så allmän ovilja
förstummades August. Det skymde för hans ögon, och
han sökte förgäves reda sina tankar.
»Jag har ju inte rört någon», lallade han flera
gånger å rad, men ingen hörde honom.
»Barnet... barnet!» ropade Kristina plötsligt.
Andersson kastade sin hatt på marken och började
upprörd hoppa jämnfota.
»Barnet!» stammade även han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
