Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
kunnat för er båda, men när ingen vån finns, att ni
ska komma överens, blir det väl bäst att, som du
säjer, skiljas. Jag ska redligt stå er bi även i detta,
eftersom det gäller mitt kött å blod, men kom inte
med nya förslager, för nu ä jag trött å utlessen.»
August smög sig till att se på Kristina. Hon satt
stel och hård och hans mungipor drogos nedåt.
Aningen om ett hånlöje krusade till och med hans läppar.
Han blev genast allvarlig igen, då Andersson tog
till orda:
»Jag begär ingen tack av er. En klok karl tänker
inte på så’nt. Men jag vill ha lugn och frid.»
»Jag ska tacka far så länge jag lever», sade
Kristina fast.
August nickade. Det tjänade till ingenting att säga
något, de andra skulle likväl hemföra segern. Han
satt och undrade, om det ej varit en bra skvätt kvar
i buteljen, som naturligtvis de där båda tagit ifrån
honom. Han skulle ha behövt den nu, ty han var
otäckt torr i halsen och mycket nedslagen. —
Våren kom tidigt det året, och sjöfarten började
med den. Första båten från ön hade två passagerare:
Andersson och August Karlsson. Hela Djupnäs’
befolkning fanns vid bryggan, när de klevo ombord.
August gick tyst och skygg. Han väntade, att man
skulle peka finger åt honom och skratta, men icke ett
ord yttrades. Alla förhöllo sig allvarliga och undveko
hans blickar, något, som ej var svårt, då han gjorde
på samma sätt. Andersson sneglade forskande från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
