Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
»Han tänker på sin flicka å sin snåla svärfar.
Låt’en hållas!»
Den, som log vänligast, var Ejderman. Han tycktes
ha glömt, vad som förefallit på Granskär en gång, och
när han aldrig gjorde min av att minnas något, ansåg
Joel det ännu mindre nödvändigt.
Så gick livet sin gång ute på lotsstationen, och
vintern kom. Den blev stormig och hård det året, och
arbetet var ofta hårt. Joel Nord var snart den ende
som ej klagade. Han tillbragte sina timmar på utkiken
och spejade över havet, som larmade och vräkte kring
skären, och han var ständigt den förste på platsen,
när det blev hans tur att följa lotsbåten ut att möta
ett fartyg.
En mörk marskväll, när seglare, som begärde lots,
signalerats, stod han som vanligt i god tid på bryggan.
Det blåste inte särdeles hårt, men det var i stället
djupsvart som att träda huvudet i en säck, och Joel
tänkte, att det nog skulle behövas ett par säkra karlar
för att taga sig bort och hem igen. Bredvid honom
slet båten i fånglinan, och seglet slog våldsamt mot
masten.
»Kommer inte Larsson snart så .. .»
En mörk figur dök upp ur dunklet och pulsade
genom snön emot honom.
»Kvicka sej!» sade karlen suddigt. »Vi har ingen
tid att ge bort.»
Joel undrade ett ögonblick, ifall Larsson tagit för
mycket till bästa, ty han kände ej igen hans röst. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
