Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
»Jag ska’ väl ändå hälsa Anna!» ropade han långt
borta.
Joel förstod med ens, att hans belägenhet var farlig,
ehuru han ännu ej fattade på vad sätt. »Kanske det
dock ä’ bäst att vända båten och segla efter fartyget»,
tänkte han, och därmed var tävlingslusten väckt inom
honom, och han skyndade bort till aktern.
Rorskulten saknades.
Joel kände, att han bleknade. Nästa ögonblick
hängde han framstupa över relingen och famlade
efter rodret. När han åter satte sig upprätt låg ett
förstenat lugn över hans ansikte; han hade redan i
förväg anat, att även rodret var borta.
Två, högst tre minuter hade gått, sedan han flöt
ifrån fartyget, och det befann sig redan på ett
avstånd, som gjorde det svårt, kanske omöjligt att
därifrån höra hans stämma. Joel uppgav ett högt rop
och lyssnade sedan en stund efter svar. Ingenting
hördes annat än ett svagt klirrande från ett band
drivis längre ut till havs. Joel bet hårt ihop tänderna
och såg trotsig i den riktning, där han förmodade att
fartyget seglade. Han förstod, att männen därborta
ej brydde sig om honom, de antogo naturligtvis, att
han ämnade taga sig hem på egen hand och någon
fara var ju inte i detta väder. Vinden hade
fullständigt mojnat för en stund, men när han vätte
pekfingret och sedan höll upp det i luften, blev det genast
iskallt på ena sidan.
»Jaså», sade Joel högt», det börjar blåsa upp igen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
